Om man bortser från föregående inlägg så har jag bra föräldrar. De ställer alltid upp. Även om jag ofta ifrågasätter mycket i deras beteenden så vet jag att de alltid ställer upp när det väl kniper.
Mamma - Kallas Lollo men heter Lutecia, hon är en av tre i Sverige som heter det. De övriga är jag och Elvira. Hon fyller 50 nästa år men har inte en rynka och ser ut som en 37:åring med sammetslen mörkbrun hy. Hon är 154 cm kort. Tills hon var sju år bodde hon i Liberia på Västafrikas kust. Hennes morfar (eller pappa?) var hövding och mamma var en liten prinsessa. Sen fördes hon till Sverige av en kvinna som påstår sig vara hennes mamma, moster, faster, syster beroende på humör. Mamma fick inte gå i skolan och var tagen till Sverige för att vara barnflicka. Sen fick hon bo på flera olika fosterhem och har inte haft det lätt i livet. Hon jobbade i många år på fabrik tills hon fick en arbetsskada och nu är hon sjukpensionär sen flera år tillbaka. När jag var 12 år fick hon för sig att hon ville bo i Stockholm så hon lämnade mig hos min pappa och stack. Det har hon dåligt samvete över idag. Min mamma är inte skarpaste kniven i lådan. Om dagarna går hon på daglig verksamhet. Hon har försökt ta livet av sig flera gånger och legat på mentalsjukhus. Hon har nerverna på utsidan och är antagligen manodepressiv. När jag var yngre så skämdes jag och tyckte att det var pinsamt att hon inte förstod lika bra som andra vuxna. Idag har jag accepterat att hon är som hon är. Nu har jag också kommit att se hur uppväxt påverkar hur en människa blir. Hade hon vetat vilka hennes föräldrar är, fått kärlek och trygghet från dem, fått utbildning, uppmuntran och utrymme att växa så hade hon nog varit en annan person idag. Det viktigaste min mamma har är dock hennes barn. Jag och min bror betyder allt för henne. När Winston (och hans kusin Isabella) låg i magarna flyttade hon hem efter flera år långt från oss. Hon gör allt för oss, utan att det ens är en klyscha eller något man säger, hon skulle verkligen göra allt. Hennes högsta dröm är att vinna på Triss så att hon kan ge oss pengar. Hon köper flera lotter i veckan. Mamma bor nära oss och så gott som varje dag kommer hon hit, hjälper till med Elvira, disken, tvätten och så ser vi på Glamour. Hon säger att jag är hennes bebis och varje dag säger hon att hon älskar mig. Jag älskar henne. Min lilla mamma.
Well det var en hel del om morsan det. Kort om pappan då, han heter Sven-Ove och är en 49:årig raggare med eget företag. Han han är ett huvud kortare än mig och bor på landet, 20 min från oss, med sin nya fru och deras två ungar. Hans mamma dog när han var liten och hans pappa övergav honom i samma veva. Min pappa är en buffel som inte skäms för något, han skryter och tar för sig utan att be om ursäkt. Han överkompenserar för att han aldrig blev bekräftat och sedd som barn. Ödmjukhet vet han inte vad det är. Skitströrigt men jag har med åren utvecklat selektiv hörsel. Pappa älskar när vi hälsar på och han tycker att det vore bäst om vi hade bott grannar. Han kallar alltid mig "vännen" och jag sitter ofta i hans knä när jag träffar honom. Han har en jättetjock mage och är blind på ena ögat. Varje gång jag träffar pappa säger han att han älskar mig. Det är fint. Och jag älskar honom. Min lilla pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar