Det sa prästen ikväll på Minnesgudstjänsten. Jag satt där med tårar rinnande nerför mina kinder och min Bestis hand stadigt och varmt kring min. Japp, ikväll var vi i kyrkan. Varken jag eller min familj är troende, inte på något sätt alls. Jag är snarare på alla sätt icketroende. Den himmel jag hoppas att Winston nu finns i, den tillhör i min värld och i min tro inte Gud. Egentligen är jag ju inte ens säker på att det finns en himmel, ett bättre varande, en existens efter livet, så egentligen är väl "himlen" ett önsketänkande jag tagit till. Nöden har ingen lag eller hur säger man.. Hur som helst.. Ikväll var min mamma, Bestis och jag på Minnesgudstjänsten i den kyrka som hör till kyrkogården där Winston ligger. Jag gick för att jag ville höra hans namn. Jag fick hem en inbjudan där det stod att hans namn skulle läsas upp och de skulle tända ett ljus. Jag älskar hans namn, det finaste vi kunde komma på. Winston Gren. Självklart hade jag hellre hört hans namn sjungas i en förskolegrupp, sett hans namn på en hylla på förskolan, hans namn på en klasslista, hans namn i tidningen vid födelsedagar, hans namn på ett studentplakat. Det hade varit något det. Istället får jag hålla tillgodo med att hans namn lästes upp på Minnesgudstjänsten i år. Han var en av säkert 40 som de läste upp. De andra lät äldre. Winston var barnet. Och så Leo. Barnen vars föräldrars snyftningar ekade i kyrkan.
Det var trångt i raderna och bredvid mig satt en dam, jättenära. När jag grät som värst och tafatt försökte torka tårarna med tröjärmen, precis efter att de sagt Winston och tänt ett ljus för honom, tog hon upp ett litet paket pappersnäsdukar och gav mig en. Det var fint. Undrar om hon kunde tänka sig att det var min son jag grät så häftigt över, om hon kunde tänka sig att det var för honom jag sjöng. "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Tiden vi fick var för kort. Bara ögonblick egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar