2 - När jag var liten

När jag var liten fick jag ta för mycket ansvar och tvingades växa upp för fort. Min psykolog, som vet allt om mig, kallar mig för ett "maskrosbarn".

Det här är svårt. När man lägger ut sina tankar för allmän beskådning är det en balansgång och en konst att vara personlig men inte för privat. Så att skriva om min barndom är svårt. Jag fick bära mycket och ofta teg och led jag. Mina föräldrar är inte dåliga, de söp inte och slog mig aldrig. Men man kan skada barn på så fruktansvärt många sätt utan att ens vara medveten om det. De lever i lycklig ovetskap. När jag säger att jag inte hade världens bästa barndom ser de ut som frågetecken. Antagligen för att de själva är skadade av sina egna fruktansvärda barndomsår och skiten tenderar att obemärkt gå i arv. De gjorde nog sitt bästa och kärlek var inte en bristvara men de lever i villfrelsen om att deras bråk och hat gentemot varandra inte skadade mig. De tror att jag inte blev ledsen, skadad och förvirrad när de snackade skit om varandra, och ständigt hade ångest över mina föräldrars ekonomiska situation. Först när jag blev vuxen fattade jag att det var soc som var hemma hos oss så ofta. Sen finns sånt jag inte ens kan skriva, det har med integritet att göra. Sånt de som var ansvariga för min uppväxt inte vet. På så många plan är jag fortfarande den lilla flickan som, likt alla barn, bara vill skydda sina föräldrar.

Men det var inte bara skit! Jag har fina minnen också. Jag gick i simskola och fick alltid en kondisbit efteråt. Jag sov i min pappas säng och drog i hans armhår hela natten tills jag var sju år. En gång hittade vi en hund som bodde hos oss i några veckor. Jag gick hos världens bästa dagmamma. Innan alla blev osams firade vi jul med alla kusiner. Varje år åkte vi till vattenpalats och så hajkade vi på kullen. Jag var omgiven av människor som brydde sig om mig, gav mig mat på bordet, tak över huvudet, kläder på kroppen och kärlek.

När jag var liten bestämde jag att mina framtida egna ungar skulle få världens bästa barndom.