Våra dagar och kvällar är fyllda av gnäll och skrik från en liten som inte verkar tycka att någonting alls är bra. Vi provar med extra mat, extra aktivitet, extra sömn, mindre aktivitet, extra lugnt, närhet kan hon knappt få mer av för vi sitter för tillfället ihop Vi bär, vi vaggar, vi sjunger och dansar. Eller låter henne sitta själv och gunga lite i babysittern. Men inget duger, inget hjälper, gnäll, gnäll, gnäll. Hon somnar på kvällen och vaknar 5-10 gånger och skriker helt hysteriskt och otröstligt till hon utmattad somnar i mammas eller pappas famn. Detta har pågått hela veckan och nu låter hon som en liten kråka med sin lilla hesa pytteröst. Tack och lov sover hon hela natten från kl 23 ungefär. Men innan dess.. Innan dess kommer irriterad, trött och ledsen utan dess like, som ett brev på posten adresserat Mamma. Och med de känslorna kommer ett dåligt samvete inslaget i grilligt presentpapper. Jag är ju inte mer än mänsklig och ett skrikande, kinkigt och konstant gnälligt barn är jättepåfrestande. Men jag kan ändå inte hjälpa att jag får dåligt samvete för att jag tusen gånger bara önskat att hon ska vara tyst, tyst, tyst en liten stund så att jag får lugn och ro. Och så blir jag rädd att jag drar elände och olycka över oss när jag önskar så. Hemska tanke att hon skulle bli för tyst och aldrig skrika mer. Och så får jag dåligt samvete för att känslan av att man inte får vara annat än tacksam för det barn man har när man förlorat ett ligger ganska tung över mig. Det är jobbigt i alla fall, alltihopa. Vi har hur som helst listat ut att hon antagligen har en tillväxtperiod (?) och att det kanske är därför som hon är lite känslig just nu. Tills de säljer tålamod på ICA är det väl bara att stå ut. (Gissa om jag nu fick dåligt samvete för att jag skrev "stå ut". I grund och botten, mittemellan och ända till toppen så njuter vi ju egentligen av vår kotte.)
Nu sover hon för natten och mellan skriken ska jag och D ge oss på lite Kinect!
2 kommentarer:
Det dåliga samvetet verkar komma med på köpet när man blir mamma. Hos oss änglamammor är det nog lite större också, för i bakhuvudet finns ju alltid tanken att vi är otacksamma som inte orkar, att vi borde vara tacksamma hela tiden. Och det är vi ju, men vi är också vanliga människor och precis som alla andra blir vi trötta, ledsna och irriterade - även på våra älskade barn.
Hoppas det vänder snart, det låter verkligen som en sån där tillväxtperiode. Finns en bra bok om de olika tillväxtperioderna som heter Att växa och upptäcka världen. Kanske kan den skänka lite tröst när det känns tufft.
Många kramar!!
Tack fina Minimalla, tröst behövs så den boken ska jag låna på biblioteket monday morning! :) KRAMAR!!
Skicka en kommentar