Den där febern.. Vår bvc-sköterska tar allt på största allvar vad gäller barnens hälsa och på ännu större allvar tar hon föräldrars oro. Så efter att jag ringt henne och berättat att Viran har haft lite feber så fixade hon omedelbums en akuttid på barn. Dit går jag med största möjliga vemod och ångest. Sånt där som gör det lite svårt att andas. Det är jobbigt för Viran är ju i Winstons ålder när vi satt där och trodde dem när de sa att allt var normalt. Jag kan inte hjälpa eller stoppa känslan av att historien upprepar sig. De kände, klämde, kolla hjärta, syresättning och snabbsänka. "Allt är ok, hon är frisk, det kan vara så att de får feber ibland, det är normalt. Den här oron du har får du leva med. Välkomna tillbaka." Jo, jo.. det lugnar dock föga. Och för att göra värre värst, för det är så det fungerar, det kan alltid bli värre, Elvira har enligt deras våg GÅTT NER i vikt. Men det struntade de i! Jag hatar vårt sjukhus, de är så inkompetenta och lama. På tremånaderesdagen vägde hon 3740g och idag, 15 dagar senare vägde hon in på 6318g. Det är över 400g, men sköterskan ryckte på axlarna och sa att det kunde "skilja lite på vågar". Jag blev så spak att jag inte visste vad jag skulle göra eller säga så jag accepterade som ett annat pucko. När jag kom hem (efter att ha gått mot rött för att jag fastnade i tankar och oro), ringde jag vår bvc-sköterska som hade en regelrätt reaktion på viktförlusten. Visst kunde det diffa lite med vågarna men 400g ner är en för stor diff. Så imorgon blir det bvc för vår del. Om hon har tappat i vikt blir jag knäckt. Av på mitten. Vi kämpar med maten och i två veckor har hon vid vartannat mål lämnat ca halva flaskan. Stopp, vill inte ha mer, vänder huvudet, fäktar bort flaskan, sparkar, slår, spottar och fräser. "Tvinga henne" säger min mamma men det är inte så jädra lätt, hon har ju faktiskt en egen vilja och jag vet inte hur man gör för att tvinga någon att inte spotta utan svälja. Att hålla fast henne, ignorera hennes skrik och helt sonika köra ner flaskan i halsen på henne känns inte riktigt rätt. Snarare riktigt fel och som ett mindre övergrepp. Mattvång är inte min grej. Istället erbjuds hon mat ofta, så fort hon verkar hungrig (högst fyra timmar emellan om hon inte är hungrig innan), och hon äter när hon vill. Nej, hon måste ha gått upp, de måste ha vägt fel, vi pallar inget annat. Usch jag är så orolig och nervös nu. Skit.
Och så har jag ju så ont i hjärtat mitt av saknad. Största möjliga vemod och ångst. Det här som gör det svårt att andas. Tankar kring det som aldrig blev, idag som alla andra dagar. Idag skulle Winston blivit 1,5 år. Undrar hur det hade varit...
2 kommentarer:
För att dämpa din oro kan jag berätta att vår dotter vägde 10130 på akutmotagningen
( Ryhov Jönköping)( hon är 1,5 år ) och en vecka senare på BVC väger hon nu 10600..Så där diffade det ett halvt kilo och BVC sa att det ofta var så att sjukhusens vågar var fel inställda vilket var skönt för annars skulle hon inte gått upp knappt något sen ett års kontrollen :)
Hur gick det på BVC?
Jag ville mest bara säga att det verkar klokt att erbjuda henne mat lite oftare, snarare än att försöka tvinga i henne mjölken. Jag blir också stressad av vägningarna på BVC, det räckte att lillebror stod stilla i vikt några veckor för att jag skulle bli orolig och känna mig som en otillräcklig mamma. Vid nästa vägning hade han tagit igen det, så då kände jag mig lugnare. Jag är så lättpåverkad... Vikten som de får fram får man väl ta med en liten nypa salt, för det borde ju kunna spela lite roll om de nyss har fyllt blöjan och kräkts upp en del mat (som Tildas lillebror har för vana att göra), men visst låter 400 g som mer än bara ett mätfel. Jag hoppas att BVC-besöket går bra.
Tänk att Winston redan skulle varit 1,5 år. Tiden går fort. Han skulle säkert varit en väldigt stolt och fin storebror till Elvira. För oss närmar sig brytpunkten då Tilda har varit död längre tid än hon levde. Det känns också vemodigt.
Kram, Tildas mamma
Skicka en kommentar