Winston blev 120 dagar gammal, det är Elvira idag. Han dog på förmiddagen på sin 120:e dag. Hittills lever hon. Jag ska inte sticka under stolen, jag har väntat på döden, på en katastrof, hela dagen. Med största ångest och rädsla gick vi till sängs igår. Tankarna var hos vår son och den sista natten vi upplevde med honom. Rädslan låg i att historien skulle upprepa sig. Att det skulle bli ett stigma. Att våra barn inte blir äldre, att de dör på den 120.e dagen. Två dagar innan fyra månader.
Idag med Elvira har jag klarat med nöd, näppe, stöd från bästaste vän, bvc. En hel del tårar.
Två känslor har slagit mig under dagen och dagarna som lett fram till denna. Den första är hur fruktansvärt det är att förlora ett barn. Det visste jag ju redan, har ett perspektiv från första parket gällande den saken men idag stod det ännu klarare. Det jävligt fruktansvärda. Jag ser på Elvira och tänker att det är obegripligt att så små älskade kan dö. Jag lättar lite på locket som alltid ligger löst på och dränks av känslan som svämmar över. Erfarenheten. Att jag varit med om det ofattbara att en så liten och älskad dör. Ett barn på fyra månader har man lärt känna, älska, leva med. Ett barn på fyra månader innebär rutiner och en vardag. Barn är hopp, drömmar och framtid. Ett barn på fyra månader har hunnit bli kärnan i allt det. I allt.
Det andra jag känner är att vi fick så på tok för kort tid med Winston. Fyra månader är för kort tid. Det skulle ju vara resten av mitt liv. Det känner jag så starkt nu när Elvira är lika gammal, att det är så kort tid. Jag är glad för att vi fick honom, att han föddes levande, att jag fick se hans ögon och uppleva hans underbara personlighet och värme. Jag tackar ödmjukt för att jag fick höra hans skratt, att hans leende är mitt att minnas så länge jag lever. Men så att jag nästan går sönder, så mycket önskar jag att vi fått mer tid och fått uppleva mer.
Slutligen, idag blev vi nybörjare. Hittills har vi kunnat jämföra, se alla tokigheter och härligheter som hon har för sig och jämfört med det han hade för sig. Fram tills nu har vi varit med förut. Men idag tog Winston slut. Nu bryter vi ny mark, med framtid och drömmar. Elvira, så länge jag lever, om jag nu får hoppas.
1 kommentar:
Åh, jag känner verkligen med er de här dagarna. Jag förstår så väl hur du känt den här ödesmättade dagen. Visst är det konstigt hur man då och då slås av känslan hur fruktansvärt det är att förlora ett barn? Jag är förvånad, och tacksam, över att insikten inte är lika stark varje dag, varje minut. Då hade jag kvävts av sorg för länge sedan.
Sedan måste jag bara få utbrista: Du skriver så himla bra! Vilken bra sammanfattning av hur det är att vara änglaförälder med ett nytt litet liv i familjen.
Om jag för en stund får låtsas att jag kan lova en sådan här sak, så lovar jag dig att Elvira kommer att leva länge till. Hon kommer att bli skolbarn, tonåring och till och med vuxen. Bilda egen familj och överleva er. Så som det "ska" vara. Så som de flesta andra föräldrar tar för givet, men som vi får dra ett djupt andetag och blunda innan vi ens vågar hoppas försiktigt på.
Kramar, Tildas mamma
Skicka en kommentar