Jag minns exakt känslan jag hade på Winstons begravningsdag. Jag minns hur jag mådde när jag vaknade den morgonen. Overklighetskänsla och otroligt, otroligt tung och ledsen. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva begrava mitt egna barn men när jag vaknade den 4:e november 2009 så var det det som stod på schemat för den dagen. Jag minns en vacker och kärleksfull begravning med musik, dikter och mängder med ljus genom mitt tårfyllda och fortfarande chockade perspektiv. När Winstons begravning och minnesstund var över och åkte vi hem, jag och D. Hem till den enorma tystnaden. Den kvällen, den natten och de nästföljande dagarna minns jag som rent vidriga. Ett barns begravning är ingen begravning som ger någon ro. Tystnaden som slog emot oss var öronbedövande. Tomheten var total. Det var som att luften gick ur oss och hela tillvaron. Vi hade gjort allt vi kunde för Winston, givit honom en begravning som ett tecken på all vår kärlek och saknad. Sen fanns det inget kvar. Ingen liten pojke kvar att älska och all denna kärlek till övers.
Idag har jag haft samma känsla. Ungefär. Fast med perspektiv men inte distans. Distans till mitt barns död och begravning det lär jag aldrig få.
Imorgon hoppas jag på en bättre dag.
3 kommentarer:
"Kramar om"
Stor kram! Så fantastiskt fint ni gjorde det för Winston.
När jag tänker tillbaka på dagen för Lillys begravning så inser jag att vi fortfarande var i chock. Jag minns allting som om det vore igår, samtidigt är det så svårt att förstå att det var mig/oss det hände.
Jag kan inte föreställa mig hur det var för er. Vi hann aldrig leva med vår dotter, hon lämnade ett stort hål efter sig, men vi hann inte ha henne hos oss på samma sätt som ni hade Winston. Det är alltid hemskt att förlora ett barn, det borde aldrig hända. Men för varje dag som går så blir det så mycket svårare att skiljas åt.
Idag har jag tänt ljus för Lilly, för hennes farmor och ett särskilt ljus för alla våra små änglar som lämnat oss alldeles för tidigt. Jag tänker på allt som vi går miste om, som våra änglar går miste om. Jag önskar att det var annorlunda.
Hoppas Elvira mår bättre. Charlie hade en liten släng av feber på kvällen, men dagen efter mådde han bra igen.
Kraaam!
Det är grymt med små vita kistor. Det är outhärdligt att tänka tanken att det där i finns små barn. Våra.
Kram till dig
Skicka en kommentar