In i värmen, ut i kylan

Jag har tänkt på det här med att få barn och hur inslussad och invaggad i världen med barn man blir. Ingen behöver fundera särskilt länge på hur man går till väga om man misstänker sig vara gravid. Claire från Clearblue graviditetstest fixar biffen, det säger de på tv. Ok, ett plus, då ringer man mvc som håller handen hela vägen. De ordnar föräldragrupp och informationsmöten om mamma/pappaskap, blöjbyten, matning, förlossning och samliv. De till och med tipsar om sidor att bli medlem på. Det finns otaliga communitys för barnväntande, barnafödande och familjeliv. Psykologhjälp om man vill ha det inför den stora förändringen som ska ske, ett litet barn. Försäkringskassan håller informationsträffar och delar ut broshyrer. Gratiserbjudanden om gravidförsäkringar haglar in i brevlådan. Vet man vart man ska leta finns det en halv uppsättning av allt man behöver till ett barn att få gratis på nätet. Så födsel. Inget av detta är svårt för alla hjälper med allt. På BB får man all information upptänklig om hur man ammar, matar med kopp/flaska, badar och så vidare. Sen vet hela världen att man fått barn. Personnummer och registrering är inget man behöver tänka på, namnet fyller man i på en lapp som man får hem. Skickar in, klart! Barnbidraget kommer av sig självt, GoBoken ringer och tycker att vi ska premunerera, sjuhundra försäkringsbolag slåss om våra pengar. Gratis exemplar av diverse föräldra/barntidningar dyker oombedda upp. Bvc som håller koll på utveckling och hälsa, (öppna) förskolan. De alla vill komma och hälsa på, beundra bebisen. Telefonsamtal man får startar alltid med frågor om bebisen. And so on. Det här med att få barn och inträdet in till den världen, den övergången är mjuk, varm och mysig.

Och så givetvis har jag tänkt på den raka motsatsen och hur hårt, kallt och brutalt man kan kastas ur den världen. Men då är det ingen som fångar. Ingen information, inget gratis. Vi fick vår döda son, invirad i en filt, sen stod vi där och hade ingen aning om vad vi skulle göra. Hur många gånger man bör hälsa på sitt barn på bårhuset för att inte ångra i efterhand, det får man lista ut själv. Sjukhuset vet inget om communitys eller föreningar för dem som förlorat barn. Hänvisar till Google. Ingen begravningsbyrå ringer, det får man göra själv. Och ingen begravning fick man gratis heller. Försäkringsbolaget vi valde har ingen aning om att barnet de hade full koll på var fött nu dött, så dit får man ringa själv. Samma gäller för alla premunerationer. Vill du ha psykolog får du fixa det själv. Staten vet om att barnet gått bort och barnbidraget slutar komma med det är väl en av få saker som sker per automatik. Men inga informationsträffar, ingar broshyrer. En del orkar komma men vi är inte alls lika intressanta längre utan en liten gullig bebis utan bara tårar. Det är inte roligt att ringa oss. Nej, att förlora ett barn är svårt och ensamt. Hårt, kallt och ett famlande i mörker. Ett totalt jävla mörker.

Inget av detta tycker jag är konstigt för jag förstår om barn som dör inte är något som någon vill tänka på, inte kännas vid utan snarare blunda för och hoppas på att slippa uppleva. Ingen vill tjäna pengar på barn som dött. Jag fattar allt det. Men att man, beroende bristen på information och hjälp känner sig så ensam just när man förlorat ett barn , det tycker jag är knäppt. Knäppt för vi är ju egentligen inte så få.

Well, det blev kanske rörigt, klockan är halv ett på natten och jag är aptrött. Men nu fick jag ur mig det. Imorgon ska jag tänka på något annat.