Förstå och förlåta

Elvira har inga stora problem med maten. Egentligen är det inte ens ett problem med halva flaskor lite här och där. Hon växer ju och ser ut att må väl. Men. Jag är såklart orolig ändå. Orolig att hon mår dåligt, att hon inte äter tillräckligt. Den oron faller inom facket för normal föräldraoro som inte enbart har att göra med förlusten av ett barn (även om oron förstärks därav). Jag såg en dokumentär för inte länge sen om barn som inte äter. Psykologen de plockat in för att förklara fenomenet sa att forskning visat på att en av föräldrars största oro beträffande ungarna har med mat och näring att göra.

Hur som helst, att Elvira krånglar lite med maten och i och med skrämselhickan vi råkade ut för förra veckan så vaknade en förståelse för mina egna föräldrar till liv.

Under min gymnasietid var jag sjuk. Anorexi. Det smög sig på och när jag var som sjukast åt jag 1-2 äpplen och 1 dl popcorn om dagen. När jag vägde som minst var jag lätt som en fjäder på 49 kilo till mina 172 cm. Jag kände mig obegripligt stor. Att sluta äta hade sina orsaker. Ångest som tog sig fysiska uttryck i form av en psykisk sjukdom. En önskan att kontrollera något i mitt liv. Jag hade flyttat hemifrån, det gjorde jag som 16:åring och det första pappa hotade med när det uppdagades hur allvarligt sjuk jag blivit var att jag var tvungen att flytta hem igen. Jag tyckte då givetvis att han var dum i huvudet och elak. Jag ljög och sa att jag åt. Smusslade mackor och spydde i hemlighet upp allt de tvingade i mig. Allt bråk det blev, alla tårar från min sida och alla hot, allt tvång och allt skäll från deras sida kunde jag inte förstå varför de ville utsätta mig för. Nu fattar jag varför. Kärlek. Och en oro som de inte visste hur de skulle hantera. Nu förstår jag också vad jag utsatte dem för. Eller jag har börjat förstå, kan i alla fall tänka mig. Nu kan jag tänka mig maktlösheten de måste känt när jag vägrade äta. Jag förstår hjälplösheten de måste upplevt när jag trodde att jag inte förtjänade att äta. Jag fattar den totala bedrövelse de måste känt när jag trodde att jag skulle vara lättare att älska om det fanns mindre av mig. Nu när jag själv är förälder och vet om och känner den vansinniga kärlek som man bara kan känna för sina barn så förstår jag paniken, de måste känt när jag, deras älskade unge, långsamt tog livet av mig själv. Den rädsla och den sorg de måste känt när jag sakta svalt ihjäl.

Nästa gång jag träffar dem ska jag säga förlåt. Förlåter ni mig så förlåter jag er.



17 år, sjuk och värre skulle det bli.



Jag blev frisk när jag bestämde mig för att det fick vara nog, att jag inte ville vara sjuk, att jag ville leva. Så en gång i veckan träffade jag psykolog, läkare och gick i gruppterapi på en ätstörningsklinik. Efter 1,5 år blev jag friskförklarad. Nu är jag så frisk man kan vara från en ätstörning. Anorexi är en kronisk sjukdom, som att ha en djävul på axeln, men man kan kontrollera de sjuka tankarna och leva ett fullt normalt liv med normala matvanor om man har rätt verktyg. Som att vara nykter alkoholist ungefär. Jag kommer alltid att ha ett komplicerat förhållande till mat men jag äter för att jag vill vara frisk. Jag vill leva.