Idag skulle jag klippa Elviras naglar som växer som ogräs till långa klor som hon ligger och rivs med nätterna i ända. Vi har en sådan där nagelklippare i storlek pytte. Jag är alltid försiktig och det har aldrig hänt någon olycka. Men idag råkade jag klippa henne i fingret. Ett djupt sår, en ledsen liten Skrålla, en massa blod som inte ville sluta rinna och ett enormt dåligt samvete. Jag ringde helt förstörd till D för att berätta vad jag gjort och Bestis fick komma över för att bedöma skadan. Bvc sa >Ingen fara, lätt hänt, håll rent och slappna av! Lilla lugnade snabbt ned sig, det gjorde väl inte så ont som det såg ut att göra. Men i mig gör det ont. Inte bara för att jag, om än oerhört oavsiktligt, råkade skada mitt lilla barn, utan också för att katastroftankarna blev sten, berg, i magen. I min värld, där livet inte är självklart, blir ett litet sår till ett infekterat sår, feber, sjukhus, död. En förkylning blir hjärnhinneinflammation och död. En leverfläck blir cancer och död och så vidare.
Den här stormen blir värre. Nu har orosmolnen blivit tvångstankar. När hon sover byggs det upp en ångest inuti mig. Var tionde minut blir ångesten så stark att jag måste gå och kolla henne. Det kryper i hela kroppen. Håller andan tills jag ser att hon lever. En kort sekund känner jag lugn. Bara en kort, kort sekund. Sen börjar ångesten byggas upp igen. Det känns som om hennes liv hänger på att jag gör så. Nej jag kan nog till och med skriva att jag är övertygad om att hennes liv hänger på att jag gör så. Jag tycker att Elvira ser sjuk ut, alldeles blek och röd kring ögonen. Hon är säkert sjuk. Och så krånglar hon med maten, hon spottar och fräser, sparkar och slår och vill inte äta ordentligt. Det gör mig orolig, rädd att hon lider av någon mystisk tarmsjukdom. Säkert därför hon är så blek. Varje gång jag lämnar henne försöker jag minnas exakt hur hon ser ut levande, så att jag minns sista gången om det skulle vara så. Det är jobbigt att vara ifrån henne. Jag kan inte vara ifrån henne och höra en ambulans utan att tyst bryta ihop. Allt för att jag älskar henne så. Allt för att jag vet att det inte finns någon kvot av elände och barnadöd som vi redan uppfyllt. Även hon kan tas ifrån oss.
Jag kan helt enkelt inte skaka av mig känslan, nej övertygelsen om att barn inte lever - de överlever. Om man har tur. Och jag har känslan, rädslan för att Elviras liv hänger på en skör tråd. Dinglar tillsammans med mitt förstånd.
Min psykolog kämpar i motvind i stormen. Kämpar för att jag ska hitta ett annat förhållningssätt, känna normal föräldraoro och inte på-väg-att-bli-knäpp-oro. Kämpar för att få mig att förstå, hålla med henne om att Elvira inte är sjuk. Att hennes liv inte hänger på mina tvångstankar och inte på någon skör tråd. Att hon lever. Även fast Winston dog. Hon kämpar för att jag ska tänka logiskt. Men det hjälper inte. För barn ska inte dö, det är ologiskt och för oss verklighet så logik biter inte på mig. Och som pricken över i är jag orolig för Winston. Tänk om han är ledsen och saknar mig, tänk om han inte har det bra där han är nu, tänk om han inte har frid. Ologiskt?
Min psykolog frågade om jag i alla fall pratar om det, berättar för någon om hur jag känner. Jag sa nej. Men nu vet du.
7 kommentarer:
När jag är extra orolig vilket jag blir mer och mer så sätter jag andningslarmet så att det "tickar". Vet att du har ett likadant så jag rekommenderar detta för då hör jag direkt att hon andas även om jag kan fortsätta leta efter livstecken. Men den värsta paniken lägger sig.
Kram
Nu vet jag. Och jag vill att du ska veta att du inte är ensam om dina tankar. Nu låter det som att du trasslat in dig väldigt djupt i dina tankar och jag hoppas du hittar ut och får hjälp med det. Jag hade de här tankarna redan innan jag förlorat ett barn, jag var övertygad om att min dotter låg död i sin säng, men det räckte oftast med att kolla henne en gång (oftare som liten bebis). Då visste jag ju inte hur det var att faktiskt förlora ett barn. Nu vet jag och varje gång jag lägger handen på Charlies mage för att känna om han fortfarande andas så stannar mitt hjärta en liten stund, tills jag känner att hans faktiskt slår. Så kommer det nog alltid att vara. Det är tufft.
Jag vet hur du har det och jag önskar att det inte behövde vara så.
kram!
Hej kära medsyster!
Med tårar i ögonen läser jag dina ord. Jag förstår din förtvivlan. Det är helt normalt att känna som du gör. Andra tycker kanske det går över styr men om det enda som får dig att känna dig lugn är att göra precis som du gör så fortsätt att göra det. Så länge du inte känner att det själv gör för ont. Samtidigt vet jag ärligt talat inte vad botemedlet är. Jag känner fortfarande efter 6 månader med Nike att jag inte kan slappna av. Hon somnar i sin säng men efter några timmar tar jag upp henne och lägger henne i min säng, tätt intill. Just för att få bekräftelse om att känna hennes andetag snudda vid mig. När hon somnat i vagnen känner jag likadant. Jag kan pausa en promenad på 30 minuter minst 4-5 ggr för att se om täcket hon ligger under höjer sig av hennes andetag. Visst är det rädsla men jag måste göra det. Jag bara måste. Kanske måste vi finna oss i att det ska vara så här.
Jag tror liksom du att ett litet skärsår blir infektion, en röd fläck blir cancer och en förkylning är lika med död. Det däremot kan jag själv uppleva är tärande. Nike har varit mycket på sjukhuset sen födseln och jag har vantrivts. Det tär mycket på psyket när man redan mist ett barn.
Jag är med dig. Jag känner med dig och för dig.
Varmaste av kramar
Fina ni. Värme åt er!
Heidi - Det tipset använder vi oss av. Det tar udden av lite av ångesten jag känner innan jag ser att lampan blinkar och att hon andas. Tyvärr så litar jag inte på larmet för fem öre, det känns som falsk trygghet och så denna rädsla för falsklarm.
Minimalla - Det är skönt att veta att jag inte är ensam. Är du fortfarande lika orolig för Storafina? Blir det lättare när det inte är en bebis längre?
Linda - Och jag är med dig.
Jag förstår att det måste varit en plåga att vara på sjukhus så mycket med Nike. Och detta med att pausa promenader känner jag så väl igen, liksom behovet att sova nära. Vi kommer samsova tills Elvira blir myndig. Och direkt när jag skrivit det tänker jag, "OM Elvira blir myndig".
Hej!
Jag väntade flera dagar med att skriva något om detta, så kanske har dina orosmoln skingrats lite under tiden. Jag känner verkligen med dig och känner även till viss del igen mig i din oro. Medvetenheten om att barn kan dö från en stund till en annan gör mig mer orolig än jag var förut. Tilda dog ju inte av PSD, men vi köpte ändå ett andningslarm till hennes lillebror, för jag tänkte att det skulle hjälpa mig att våga sova på nätterna. På sätt och vis ångrar jag nu att vi köpte larmet. Nu känns det som att det är mitt ansvar att se till att han inte drabbas av andningsstillestånd utan att ligga på andningslarmet. Om vi inte hade haft larmet hade jag kunnat nöja mig med att vi gör allt det andra som minskar risken för PSD (sova på rygg, vi röker inte osv), men nu känner jag mig tvungen att använda larmet också.
Det jag vill säga är att ju mer kontroll jag försöker ha, desto högre blir priset jag får betala i form av oro och överdriven rädsla. (Det går till viss del även ut över Tildas storasyster, även om jag aktivt arbetat med min oro för att inte bli för överbeskyddande.) När du beskriver dina känslor med ord som ångest och tvångstankar, då blir jag lite orolig för dig. Det låter som att din oro är så stark att den påverkar dig nästan hela tiden. Min gissning är att det till viss del kan bero på att Elvira nu är ungefär lika gammal som Winston blev, i kombination med att hans dödsdag och begravning just passerat för första gången. Men även om det finns en orsak till att du är så väldigt orolig, så betyder det inte att det är värt att må så dåligt, om det går att avhjälpa. Jag tror att det finns en liten risk att sådana tankar biter sig fast och blir till tankemönster, som gör mer skada än nytta. Det handlar ju om att du ska må bra också.
(forts. i nytt inlägg)
Kram, Tildas mamma
(forts. på tidigare kommentar)
Du har blivit rejält bränd av livet och fått erfarenheter som gör det svårt att våga hoppas att Elvira ska bli stor (jag känner igen mig i det). Jag förstår att du har svårt att helt och fullt ta till dig psykologens rationella sätt att tänka. I slutändan handlar det kanske snarare om att våga tro, att våga hoppas. Att våga älska, trots att det inte finns några garantier.
Jag hoppas verkligen att det sakta men säkert vänder för dig och att du också får mår bra. Vi finns här om du behöver oss. Ta hand om dig.
Kram, Tildas mamma
Jag känner igen mig i dina ord. Katastroftankar. Katastrofen lurar bakom varje hörn, bakom varje stund av lycka. Det är plågsamt. För mig har det sakta sakta blivit lugnare även om jag fortfarande har lätt att tänka det värsta i varje situation.
Jag hoppas att det snart får infinna sig ett lugn också hos dig. Stor, stor kram
Skicka en kommentar