Jag lade ner Elvira, skrikandes för full hals, mitt på sängen. Gick ut, stängde till dörren och började dunka mitt huvud hårt, hårt mot en garderobsdörr. Så att det skulle göra ont i huvudet och dämpa hjärtvärken och den gnagande tomhetskänslan. Och liksom drunknade lite i mina egna tårar. Det känns som om jag tagit slut. Det har varit ett tungt jävla år, jag har kämpat, gått uppför i motvind och här tog min andra andning slut. Istället blev det kramp, mjölksyra och värdlens sämsta morsa.
Åh gud vad jag saknar Winston. Och sörjer så hårt livet vi skulle haft. Med honom var jag mitt bästa. Allt med honom var roligt, jag såg fram emot varenda dag. Jag hade energi till hela honom och resten av världen utanför bubblan. Jag pratade massor med Winston, om allting, hela tiden. Vi hade rutiner. Jag läste sagor och sjöng. Och vi var ute varje dag. Så liten han var men jag hade energi och lust att vara, och anstränga mig för att vara, världens bästa mamma.
Och nu är Winston död. Och Elvira, stackars lilla knyte som förtjänar det bästa, kom och fick ett vrak till mamma att nöja sig med. En som knappt orkar gå ut. En som inte ser fram emot något. Vi har inga rutiner. Jag läser aldrig för henne. Jag pratar inte mycket, är nog snarare ganska tyst hela tiden. Jag vet inte hur många gånger hon sett mig gråta. Då ser hon frågande på mig med sina stora, runda, mörka ögon. Hon har långa, täta ögonfransar och lockigt hår på sitt lilla huvud. Så fin är hon, mitt ljus. Hon är nästan alltid glad och ler alltid mot mig. Men så sällan orkar jag le tillbaka. Energin, lusten och viljan är liksom slut. Så jag gör det som egentligen bär mig emot, som jag inte tycker att man får göra. Låter henne skrika medan jag står och dunkar mitt huvud mot en garderobsdörr och gråter.
Jag är så otroligt trött. Inte sovtrött. Utan tröttrött.
5 kommentarer:
Jag är tvätom tror jag. Jag orkar inte vara hemma. Får inget gjort. Känns nästan som om jag bor på Öppna Förskolan. Förra veckan log jag sjuk och denna veckan Pontus och det är jobbigt..
Men du är INTE världens sämsta mamma. Du är den BÄSTA Elvira kan ha.
Kram på dig!
Bästa Jenni. Vi känner inte varandra men jag har följt med din blogg en tid. Jag önskar dig alla krafter och styrka för att orka gå vidare (jag menar inte glömma, men du vet vad jag menar), o för att du ska orka med vardagen. Jag är säker på att du är en fantastisk mamma åt Elvira (en barnpsykolog sa en gång; bättre en arg, lessen o trött mamma än tio mammor som håller upp ett fake-smile), du ska inte stressa för att ni inte går ut varje dag, gör det då när det känns bra att göra det. Likaså med böcker osv. Jag är en helt "vanlig" mamma (utan några större traumor i bagaget alltså), o vet du vad: t.o.m jag måste ibland lägga ner min son när han gråter för att gå ut o banka mitt huvud i väggen. Såna är mammor ibland.
Mycket krafter åt dig!
Nej, Elvira kan inte ha en bättre mamma. <3
Jag för min del tycker att det är beklagligt att du inte anstränger dig mer för Elviras skull. Hur ska hon bli som människa med en mamma som gråter och vill ha tillbaka hennes storebror och egentligen inte ha henne??
Fia (mamma till 3 barn, varav 1 änglabarn)
Hej!
Vi känner inte varandra, men jag har hittat din blogg genom tips från vänner och följer dig!
Har själv förlorat ett barn, en son som dog när han var 6 månader av hjärtproblem. Vi fick ett nytt barn ganska snabbt och jag känner verkligen igen mig i det du beskriver. För min del har det vänt och det blev bättre när vårt nya barn var ca 6 månader. Hoppas att du ska må bättre snart!
Kramar Alicia
Skicka en kommentar