För att det inte blev som jag tänkt mig

Det finns värre mammor. Det vet jag. Och jag gör mitt bästa, så gott jag för tillfället förmår med Elvira. Sen är det väl det där dåliga självförtroendet som alltid gnager, självkritiken som alltid ropar högst. Det dåliga samvetet som sägs komma hand i hand med föräldraskapet.

Men så här är det dessutom. Innan vi fick barn längtade jag så otroligt efter att få bli mamma. Jag var redo. När vi fick barn kände jag att det var underbart. Det var ingen dans på rosor för det är jobbigt och en omställning att få barn men jag älskade ändå att vara mamma. Jag tyckte att det var vad jag ämnad för och jag var en supermorsa åt Winston. Jag njöt av föräldraskapet som fick definiera mig, den jag var och ville vara. När Winston sen dog var det inte bara vårt lilla barn med vackraste ögonen, leendet, håret, personligheten vi förlorade. Vi förlorade också vårt föräldraskap eftersom att han var vårt första och enda barn. Visst var vi fortfarande föräldrar, det kommer vi alltid att vara, men att vara förälder åt ett barn som dött är inte riktigt samma sak, det enda ansvar man har kvar ligger i att förvalta minnet och kärleken. Att det var fruktansvärt att förlora en så stor del av sin identitet, sitt föräldraskap, är självskrivet. Och att jag saknade livet som förälder säger väl också sig självt.

Många var det som tyckte det var tur att vi är unga och de tyckte vi skulle skaffa fler barn. Ett nytt barn så blir allt bra. Jag blev alltid arg när omgivningen vill tro att det skulle bli bra bara vi fick ett nytt barn men någonstans fick det ett hopp att växa. Hoppet om att de skulle ha rätt. Jag ville tro att det skulle gå att ta vid där det tog slut. Att det inte var Winston som kom tillbaka kunde jag förstå under korta stunder, men att mitt föräldraskap som det såg ut då aldrig kunde bli det samma igen, det fattade jag aldrig. Jag trodde att det skulle bli samma och kanske till och med bättre. Jag trodde att förlusten av ett barn skulle ge mig superkrafter med nästa barn. Att jag aldrig skulle klara eller ens vilja vara på någon annan kvadratmeter eller en sekund ifrån mitt levande barn. Att egentid inte var något som jag längre behövde, jag ville ju inte vara mig själv, jag ville ju bara vara mamma. Jag trodde att jag skulle få en ängels tålamod genom kärleken. Jag trodde inte att skrik och tårar skulle kunna göra mig frustrerad eller trött, att sömnbrist inte skulle göra något. Jag trodde att förlusten och känslan av att jag fortfarande skulle göra allt, ge allt för skrik, sömnbesvär och trots från Winston skulle göra att jag bara kunde le åt en skrikandes Elvira kl 01.32. Jag trodde att förlusten skulle göra att jag uppskattar mitt levande barn mer och den uppskattningen skulle visas genom en otrolig glädje över mitt återvunna föräldraskap. Jag trodde och hoppades på att jag skulle bli en ännu bättre mamma. Men så blev det inte. Jag uppskattar Elvira, det gör jag. Kanske mer än vad jag hade uppskattat henne om jag inte levde i en värld där hennes död faktiskt är ett verkligt hot. Men en ängels tålamod har jag inte. Jag lämnar ofta bort henne, till mormor eller till min Bestis. Jag värderar min egentid då jag kan vara mig själv, med bara mig själv. Jag känner inte alls att jag måste vara med henne hela tiden. Och jag ler inte åt skrik mitt i natten. Jag blir irriterad, frustrerad och gråter i kapp med henne. Jag uppskattar inte föräldraskapet som som jag trodde att jag skulle göra när jag fick tillbaka det. Jag orkar inte vara supermorsan. Jag orkar inte ens vara så som jag onskar att jag var för att falla inom den kategorin som jag bestämt är 'bästa mamma'. Så här i efterhand kan jag säga att Elvira kom lite för fort. Det låter knäppt men jag var inte redo för ett nytt föräldraskap.

Jag är besviken på mig själv för det. Jag är besviken på förhoppningarna som inte infriades. Jag är besviken på livet. Jag är besviken över att mitt föräldraskap inte blev som jag hoppades. Det är skit att Winston dog och det är skit att ett barn aldrig kan ersättas. Jag vill inte ha en ersättning men det hade varit skönt att slippa ha så ont jämt. Det hade varit skönt om Elvira - ett nytt litet barn - bara hade fixat alltihop men det är inte så det fungerar. Sånt är inte livet. Och med besvikelsen kommer känslan. Att jag är världens sämsta mamma. Att jag dessutom helt plötsligt tappat orken och lusten att åka till Winston, pölsa genom snön, trotsa väder och vind för att sätta ett ljus hos min son gör det inte bättre.