We found love in a hopeless place

Jag tror att just den raden handlar om oss.

Graviditeten med Elvira var känslomässigt problematisk, det var nio månader som kunde liknas vid ett liv i limbo. När det blev ett plus på stickan grät jag förtvivlat. Veckorna av illamående kändes helt meningslösa. Jag minns första gången jag såg henne på ett ultraljud, första gången jag hörde hennes hjärta slå och avsaknaden av glädje. Visst fanns det känslor av lättnad, men ingen glädje. När hon sparkade i magen kände jag ingen anknytning. Nio månader med henne inuti mig spenderade jag i ett förvirrat tillstånd, nedsvärtat av sorg efter mitt första barn som så brutalt gått förlorat. I 39 veckor var jag arg på det andra barnet som växte i min livmoder. Arg för att det fanns plats och tid för henne, arg för att hon skulle komma och kanske ersätta honom, arg för att hon skulle komma och kräva kärlek. De stunder jag inte var arg så var jag orolig. Stel av skräck inför tanken på att tvingas begrava ännu ett barn. Har man barn som lever så har man tur och jag var livrädd för vår otur. Jag kände ingen kärlek. Jag brydde mig  om barnet jag bar på men det fanns inte plats för kärlek. Graviditeten med Elvira var sannerligen ett liv i limbo. Jag var full av liv men uppslukad av död.

Sen kom hon. Och jag tänker inte skriva att allt blev bra, för det funkar inte så. Men jag slutade vara arg på henne. Jag slutade vara arg på henne för att det blivit en plats och tid för henne i mitt liv. Jag slutade vara arg på henne för att hon kom och krävde kärlek. Hon kom och det var inte någon storslagen kärlek vid första ögonkastet, det vore en lögn och efterkonstruktion att skriva så om vårt förhållande. Men hon kom, ilskan försvann och det blev plats för ett frö att växa. Och allteftersom att vi fått tid att växa tillsammans så har jag omfamnat att hon är på riktigt och att det är på riktigt att vi haft både otur och tur i livet. Fröet växte och blev till mitt livs största kärlek.

 Att ha nåden att få uppleva ett barn är verkligen världens bästa grej.

2 i 1

Jag har låtit datorn vila några veckor medan jag funderat på min blogg och vart den är och vart jag vill att den ska ta vägen. Och så har jag funderat på dess funktion och betydelse för mig (och för andra). Jag har tvekat men bestämt mig för att den får vara kvar i sin nuvarande form. Här skriver jag när andan faller på och jag tänker fortsätta skriva om det enda jag egentligen har ett behov av att skriva om. Vilket sen ett tag tillbaka och antagligen ett bra tag framöver är det som i mitt liv är färgat svart. Ibland önskar jag att jag kunde dela med mig av allt fint och skriva lättsamma texter om familj, kärlek och vardag men jag har inget behov av att skriva om hur jävla lycklig jag är - det gör andra mycket bättre - så jag fortsätter så här... Med ännu ett inlägg i följetongen om livet efter W.

Den här hösten har satt mig ur spel. Värmen försvann och blev ett minne blott. Muskelminnet gav sig till känna och utan förvarning förde inandningen av kylig luft mig tillbaka till den mörkaste tiden jag någonsin genomlidit. För andra året i rad är alla årsdagar kring Winston överlevda och avklarade. Och kvar står vi med än mer tid mellan oss och honom. Ju mer tiden går, desto mer osynlig blir sorgen. Förut var den skriven i pannan och definierade hela mig. Nu finns den bara skriven i min själ. Jag känner mig brännmärkt av min förlust. Och utanpå är jag normal. Inuti känner jag mig som drabbad av ett svart hål. Utanpå är jag glad. Utanpå lever jag, tar hand om min familj, sköter mitt jobb, engagerat och passionerat, träffar mina vänner, går på fest. Jag skrattar och har kul. Men inuti suger det svarta hålet, med en ohejdbar dragningskraft, i sig glädje så att det aldrig kan få riktigt fäste. Det kan liksom aldrig sätta sig och bli så där innerligt. För längst inne i mig finns det inte längre något. Det är svårt att beskriva hur det känns, för ”tom” är ett så litet och fjuttigt ord på ynka tre bokstäver. Men det är nog det jag är. Det jag blivit. Tom. Det är svårt att beskriva hur det är att förlora ett barn och aldrig någonsin bli den man var för den man var har dött. Och så har jag minnet kvar av hur jag brukade vara, så jag går runt och låtsas att jag fortfarande är den personen. Att jag fortfarande är den där Jenny. Fast jag egentligen inte är någonting alls längre. Svammel kanske, jag vet inte. Fet klyscha men utanpå skrattar jag och livet är en fest. Men inuti är jag en hög, ett ras, alldeles paj. Förtvivlat storgråtande och hulkandes. Men utanpå är tårarna slut. Med tiden så tog de slut.

Men Elvira då? Jo, man kan vara trasig bortom räddning samtidigt som man är fullkomligt hel.

Två år utan

Igår blev Winstons död två år gammal. Och vi fick konstatera att han inte lever idag heller. Knäppt egentligen. Man vet ju att det är så livet och döden står i förhållande till varandra. Det finns inget liv som inte slutar i död. Det finns ingen död som ångrar sig och ger tillbaka till livet. Logiskt och lätt att begripa. Det knäppa ligger väl i att när ens barn dör först så störs ordningen. Den man gav livet kom med en tro om att dens död inte var något som man själv skulle erfara. När ordningen blev fel flög logiken ut genom fönstret. Jag vet att Winston är död. Jag vet det. Men jag har inte förstått det. Jag har inte accepterat det. Jag har inte accepterat att han är död och borta för alltid och att vi aldrig kommer att ses igen. Där acceptansen vägrar infinna sig så bor istället ett litet hopp. Därför blir jag nog lite chockad när tiden bara går, går och går. Det är ingen stor chock, men en liten chock, en sån där som ligger som en klump i magen tillsammans med besvikelsen. Besvikelsen över att tiden gick men livet och döden kunde inte tänka sig att ändra på sina villkor. Inte ens för oss.

Vi köpte blommor och var hos Winston två gånger. Vi pratade om honom och om tiden som var, tiden vi fick och om tiden som gick. Vi var tillbaka i den där dagen när allt tog slut, han kall i mina armar. Förtvivlan. Jag grät en ocean och tillät mig själv att tycka att livet är skit.

Oktober, oktober, jävla oktober

Jag har alltid rader på g. För jag måste skriva. Det är ju min ventil och jag har övertryck mest hela tiden. Så jag kladdar ner rader på kvitton, servetter och papperssnuttar här hemma. Bara för att få ur mig alla ord om vardagen, kärleken, tiden, tankarna, glädjen, sorgen och det dära livet emellan. Men jag är för trött för att ta fram datorn, den står och dammar i ett hörn på obekvämt avstånd från soffan och sängen. Trött för om sanningen ska fram så är det en riktigt jävla uttröttande grej att vara förskollärare och förälder, i alla fall i det fallet där det rör som om barn i exakt samma ålder. Från morgon till kväll och natten igenom är jag omgiven av 1-14 ettåringar. Klart det kan vara kul det med men det är definitivt inte det ultimata (speciellt inte eftersom att E sover så dåligt att ”min barnfria tid” på dygnet reducerats till 1 timme, om jag har tur). Hur som helst, ikväll är det lugnt och jag har det där kliet i fingrarna och behovet att se mina känslor i svart text på vit bakgrund för att inte koka över, sväljas av skiten och dö. Den värsta månaden är ju här.

Oktober.

Mörkaste, kallaste, oktober. Eländiga, ångestframkallande, oktober. Helvetes jävla fanskap till oktober. Svartaste oktober. Sorgligaste oktober. Hela september har jag spenderat med fruktan inför oktober. Jag har känt den i kroppen och den har sakta men säkert närmat sig och bit för bit, rivit små hål i min stackars ärrade själ. Genom de små hålen, där rinner glädjen ut. Och så kommer den tillbaka med förnyad kraft, den stora sorgen. Den långa, stora skuggan när solen står lågt på himlen. Och snart är det kolsvart igen.  Kanske blir det inte så illa vad vet jag, men faktum är att bara vetskapen om att det är oktober i år igen har satt sorgen och saknaden i fokus och kraftigt försämrat mitt allmäntillstånd som annars varit helt okej. I vanliga fall så tänker jag alltid på honom. Varenda dag, i alla situationer. Lika ofta som jag tänker på E. Men jag gör det nästan uteslutande med positiva känslor och glädje för att jag haft honom. Men i oktober, då är det andra känslor förknippade med tankar och minnen kring honom. I oktober är det bara sorg. Så står jag där och bryter ihop på jobbet. Gråter hysteriskt men tyst och kort. I bilen, högt. Mitt i natten, länge, när ångesten och saknaden är som värst så går det inte att torka några tårar, så jag sover på våta kuddar. Oktober, oktober oktober. 5:e idag. 5:e då, för två år sen, och dagarna var räknade, utan att vi visste om det. Vad gjorde vi då? Det då som då var ett nu. Hade vi det bra, var vi lyckliga? Tog vi vara på dagarna? Vilka var vi, vi som var då? 5:e oktober och han levde. Vilka blev vi sen och vart tog de andra vägen? Jag saknar och sörjer dem också. Men mest av alla saknar jag honom. Alltid, alltid, alltid. Men extra i oktober när vår tid tog slut och det stora mörkret kom. 5:e oktober och han levde i 11 dagar till.

Hälsar på

 Jo, så här är det.  

Skamlöst skryt

Elvira är så fantastisk! Nu kan hon kissa och bajsa på toa. Hon kommer och säger "tiss" när hon vill kissa och"ajs" när hon vill bajsa. Då sätter jag henne på toaletten, and magic happens! Och detta har hon listat ut själv, att det är så det funkar! Det började med att hon, genom att själv ta av sig blöjan när hon bajsat, visade att hon tyckte att det var obehagligt och visste att bajset var problemet. Sen har jag har varit lyhörd på hennes signaler och uppmuntrat hennes intresse. Vilket har resulterat i att jag inte bytt en bajsblöja, eller knappt ens våt blöja, på två dagar! Superbt! Vi förväntar oss inte att hon vid 13 månader ska bli blöjfri så vi pressar och tjatar inte, räknar inget som "olyckor", men så länge detta funkar och hon själv visar att hon vill så kör vi på.  

/stolt så hon spricker

Tre i livet

Jag kan ibland känna mig skitbitter och sur på att min kropp bär tunga spår och slitningar efter två täta graviditeter och förlossningar men att jag ändå bara har ett barn som räknas i min skara när det kommer till syskonfrågan. Jo, vi vill ha fler barn. Vi vill att Viran ska ha syskon i praktiken och inte bara i teorin. Förut sa vi att vi skulle skaffa oss tre barn. Nu säger vi att vi önskar oss fyra barn, tre i livet. Eller så många vi nu får. Vad man önskar och vad man får stämmer inte alltid överens, det händer bara om man är lyckligt lottad. Men önskar oss fler, det gör vi. D antagligen några fler och snarare än jag. Han ställer klockan och följer "Livet på BB" och "Förlossningskliniken" med suckande bebislängtan. Och jag känner press. Inte från honom men från tiden som går. Jag inser att jag inte kommer att orka med ännu en graviditet på länge och att det kommer att bli glest mellan barnen nummer 2 och 3. Nu är hon 13 månader och med hennes ettårsdag kom också frågorna; Vill ni ha fler barn? Är det snart dags för ett syskon? Och jo, för inte ska hon bli ett i praktiken ensambarn. Men jag är trött och njuter av att inte vara havandes utan bo själv i min kropp. Så nästa barn får vänta på sin tur.

"Ensambarnet"

Det finns ingen andra sida

Jag har funderat lite kring ett uttryck. Det där man säger till de som är med om något hemskt. ”Vilken jobbig sak att gå igenom.” Jag vet inte hur många gånger jag fått det sagt till mig i samtal med nyinvigda kring mitt föräldraskap till min döda son. Alltid i all välmening och jag tar det alltid bra. Med svaret att ”vi går fortfarande igenom det.” För så är det. När W dog så började vi en resa. Den där resan som kan kallas för resten av våra liv. Livet efter livet liksom. Eller snarare livet efter döden. Hans, vår.

Nu har det snart gått två år. Den värsta sorgen har mattats av. Blivit gråaktig istället för becksvart.  Trubbig och bara ibland så där fasansfullt vass och den sticker hål på allt. Fortfarande lämnar den svart sot på allt jag tar mig för. Men jag andas lättare. Jag lever mer, på riktigt. Men jag har inte tagit mig igenom någonting alls. Jag gråter sällan, säkert inte mer än vad jag gjorde innan döden. Men jag vaknar fortfarande varenda dag och inser att han var död igår, är död idag, död imorgon. Barn lever, växer, upplever och lär sig varje dag. Och varje dag tänker jag på att Winston inte gör det. Varje gång jag lämnar/hämtar på E förskolan och ser alla barnens hyllor så tänker jag på hur gärna jag hade velat se ”Winston” på en förskolehylla. Hur mycket jag önskar att det var så istället för ”Winston, vår älskade skatt” med ett dödsdatum på en sten. Varje månad den 20:e får jag barnbidraget insatt på kontot. 1050 kr. Varje månad den 20:e tänker jag att det är 1050 kr för lite. Varje år kommer hans födelsdag som han inte får uppleva. Och hans dödsdag som vi tvingas återuppleva. Döden, saknaden, hålet, sorgen är liksom med överallt, likt en skugga följer de mig och beroende på hur jag mår, hur min sol står på min himmel så är skuggan ibland enorm, ibland så liten att den knappt syns.

Så nej, jag har inte gått igenom det och kommit ut på någon andra sida där man kan lägga katastrofen bakom sig och pusta ut, glömma och gå vidare. Jag går igenom det nu, är mitt uppe i det just nu. Livet.

Syskonkärlek

Vi har en låg bänk i vårt vardagsrum. På den bänken står två kort på Winston. I vita superbilliga plastramar för nio kronor från Ikea. Dessa har Viran funnit. Några gången om dagen ställer hon sig framför korten och utbrister sitt gladaste: (h)eeejj! Sen grabbar hon tag i korten och småpratar lite med det lilla barnet hon har på bild framför sig. Hon provar att lägga korten ned. Dra dem fram och tillbaka. Ställa upp dem. Och så leker hon att de är bilar. Ofta tar hon med ett kort och kryper upp i soffan, visar mig och pussar på kortet. Än så länge tror hon nog att det är hon själv. Hon älskar kort på sig själv. Jag pekar och säger: Det är Winston, ser du Winston, Viran? Vivivi! säger hon då. Ja, ni, ni, ni, älskade barn.

Så stod hon på näsan

På Virans förskola finns det en grön vagn som hon är väldigt förtjust i. Andra dagen hon var där fann hon den och kollade vad den gick för. Då det inte är någon lära-gå-vagn så har den inget motstånd och rullar alldeles för fort för Virans vingliga stil. Så hon föll och skrapade händerna. I slutet av förra veckan var hon på vagnen igen. Och sure enough, även den här gången drog hon i backen. Face first! Men hon är modig, mitt lilla barn. Hon grät en halv minut, blev avtvättad men absolut inte avskräckt! Ut och tillbaka till vagnen som hon bestämt sig för att bemästra! Bästa ungen med sitt mod!

Med hjärtat på skjortärmen

Vi lever! Men man blir trött av att ha en vardag som drastiskt ändrats, från att ha gått och drönat dagarna i ända har jag nu kastat mig in i något nytt. Förra veckan började jag jobba! Det är härligt, men slitsamt som sig bör de första veckorna på ett helt nytt jobb. Och idag började Virans inskolning. Första dagen i hennes nya värld. Vi fick ett fint kvitto på att vi hittills gjort ett förbaskat bra jobb med ungen, hon är fantastisk och ägde scenen helt! Hon tog för sig, vågade leka, ta kontakt med andra barn och vuxna och visade upp en trygg personlighet. Gott!

***

Och jösses så mycket jag lämnat ut mig själv under de här dagarna. Ett antal gånger har jag fått frågan om Elvira är vårt enda barn. Och jag kan inte säga ja. Det går bara inte, det känns som en omöjlig lögn. Så istället säger jag sanningen. Jag berättar om Winston som kom, levde och dog. En kort version ibland. En lång om de frågar mer. Och det känns faktiskt bra att prata om honom. Det känns bra att våga ta steget och inte göra det till något onämnbart, det ofattbara. Han är ju en del av min historia, en del av mig, en allt för stor del för att bara dela med vissa om jag på något sätt ska kunna vara en hel människa på alla arenor. Så jag säger som det är. Två barn i mitt liv. Bara ett som lever.

Ja må hon leva uti hundrade år!!

Jag vaknade med ett leende på läpparna och med Elvira, varm och go på armen min. Stensovandes. Föga anandes att det idag är hennes födelsedag! Den andra, fast första om man inte räknar den här dagen förra året. Ett år med Elvira. Ett helt år med underbara, busiga, roliga, fantastiska, alldeles livs levande Elvira. När hon vaknat fick hon morgonvälling och pussar av mamma och pappa. Sen hämtade pappa ett stort blått paket med en röd bil i. Hon blev glad! Och vi är glada! Glada i na' och glada att vi har na'!

 

I eftermiddag ska vi gå till lekparken och träffa de av släkt och vänner som har barn. Det blir utelek och lite gott i magen. Ikväll käkar vi tacos, Viras favoritmat. Och så ger vi alla ett fyrfaldigt leve för vår lilla Elvira som nu har blivit lite större. Hon leve, HURRA, HURRA, HURRA, HURRA!!!

Ord

Kollade på Oprah nyss, någon repris. Hon intervjuade en man vars hela familj blivit mördad av en galning. Hans sa något tänkvärt som satte ord på mina tankar:

"Om man förlorar sina föräldrar blir man föräldralös. Om man förlorar sin fru blir man änkeman. Förlorar man sin man blir man änka. Vad blir man när man förlorar sitt barn? Vi har inget ord för vad man blir när man förlorat sitt barn, antagligen för att det är så hemskt att det inte finns ord för det." 

Den jävla ondskan

Jag drömmer mardrömmar om Utöye. Jag drömmer att jag är ett barn. Där på ön i idyllen. Någon börjar skjuta och vi springer för livet. Idyllen blir ett helvete, ett inferno. Mina vänner dör omkring mig och jag är rädd. Livrädd. Sen drömmer jag att jag är mamma och vet att mitt barn är där. Jag känner paniken. Jag drömmer att jag går runt på ön, letar bland liken efter mitt barn.

Sen vaknar jag med en klump i magen.

Det är för mig ofattbart. Jag lider så med de drabbade och inte ens i min värsta mardröm kan jag sätta mig in i vad man som förälder känner när en galning med sjuka idéer har mördat ens barn. Jag kan inte tänka mig smärtan man känner när man vet att ens barns sista känslor var ren skräck och sista upplevelse av livet var ondska i sin mest jävliga form.

Färglära

Lite kuriosa så här på kvällskvisten... Min mamma kommer från Liberia, som ligger i Afrika. Hon är helt och fullt biologiskt afrikan. Hon är till hudfärgen "svart". Fast jag tycker att hon är mer mörkbrun. Min pappa är helsvensk. "Vit". Fast jag tycker att han är mer rosa, eller orange-beige, som alla andra vita. Jag är blandad. Halvafrikan. (Och helsvensk). En sån där som man kallar för "mulatt". Brun. Typ som Marabou mjölkchoklad. Daniel är "vit". Mina och Daniels barn blir således en fjärdedels svarta och tre fjärdedels vita. Och den blandningen kallas "kvadron".

Elvira är ganska ljus, hon ser lite lätt solbränd ut, året runt. Winston var något lite mörkare. Båda barnen fick lockigt hår och mörka ögon efter både mamma och pappa.

Ikväll hände något fantastiskt!

Elviras stapplande första steg. Sen hon var sex månader har hon rest sig upp och gått längs med möbler och med hjälp av en trygg hand i sin. Vi har tålmodigt väntat på att hon ska våga släppa taget. Ikväll lurade vi henne lite, höll i henne några steg, sen släppte vi taget och under uppmuntrande hejarop så gick hon! Två-tre steg åt gången innan hon föll i famnen på mamma eller pappa. Inget mindre än fantastiskt!

Jag ler, skrattar och klappar händerna. Och inuti mig rasar kriget mellan känslorna. Den enorma glädjen över Elvira. Mitt barn och hennes fantastiska framsteg. Glädjen och upprymdheten trängs med sorgen. Den oändliga sorgen. Sorgen över mitt första barn som aldrig hann. Winston fick aldrig några steg. Mitt barn fick aldrig göra framsteg. Känslorna trängs och bråkar sådär så det känns som om min kropp är för liten, lite som om mitt skinn är för trångt. Mycket för trångt. Ännu trängre blir det med alla frågorna som aldrig får svar. När skulle Winston lärt sig gå?

Det är en konst, att leva med ett sånt krig inuti, att inte låta sorgen förta glädjen. Ikväll låter jag leendet vinna och lägger Elviras första steg den 19 juli 2011 till min säck med alla vackra minnen jag har. Alla mina vackra minnen från mina vackra barn.

Igår skrev jag under mitt anställningsavtal. 75 %, vikariat hela läsåret på en småbarnsavdelning på en förskola som ligger nära Elviras förskola och D's kontor. Det ska bli helt fantastiskt underbart att börja jobba, jag börjar i augusti. Veckan efter att jag börjat jobba ska D skola in Elvira på förskolan. Fredagarna blir sen min och hennes lediga dag. Och häromveckan fick jag det äntligen i min hand: Examensbeviset. Där stod det, svart på vitt, att jag har klarat det som för mig kändes som det omöjliga. Jag gav mig själv en klapp på axeln och en kram. Jo, jag är skitstolt! 

Helt plötsligt...

så blev hon så stor.

Hänger i soffan, drar lite välling och kollar på Days of our lifes. Soft!

Alltså det här med vänskap...

Nu ångrar jag föregående inlägg, svaret på kommentaren i Mias gästbloggsinlägg. Det svaret jag gav speglar ju någon som jag absolut inte vill vara; någon som är rädd för att inte vara omtyckt. För grejen är ju den att jag inte har plats för folk som inte tycker om mig eller som tycker att jag måste vara tacksam för att jag fick stöd i en situation där stöd är den enda man kan kräva från en vänskap.

Visst, jag har en del vänner. Men absolut inte många. Jag har aldrig tyckt om det där "facebook-konceptet" där man samlar ytliga vänner på hög. Jag har få vänner, få men nära och det är de som jag kallar för mina riktiga vänner. Resten är ytligt bekanta. Mina riktiga vänner är de där vår vänskap är oberoende av tid vi spenderar ihop men där vi är säkra på vart vi har varandra, där det finns en bra balans och ett genuint och ömsesidigt intresse för att följa varandra. De ytligt bekanta är människor som jag bryr mig (mer eller mindre) om men som egentligen inte känner mig och jag känner egentligen inte dem, alltså är vi ju inte vänner. Inte vänner på riktigt. Jag ser livet som en resa där våra medmänniskor spelar större eller mindre roller som medresenärer. Och för mig är det helt ok, något jag accepterar helt och fullt. Jag känner således ingen bitterhet över att människor, vänskaper, kommer och går i mitt liv.

Och i förlusten av Winston så kom och gick det människor. Det fanns de som jag inte pratat med på flera år, ytligt bekanta, som visade sig vara ett enormt stöd och som blev mina vänner under en tid. Helt nya tillkom och fick en enorm betydelse. Och det fanns de som jag fram tills då räknat som mina närmaste vänner som gled iväg och blev ytligt bekanta. Det fanns de som var med där, dagen efter Winstons död som fanns i några månader men som jag inte pratat med på över ett år. Det fanns de som var med som jag inte skulle kunna klara att inte prata med. Huvudsaken är, och har sen W dog, att mina vänner vet att jag inte tar dem för givet, att jag uppskattar dem och bryr mig om dem, även om vi inte pratat på ett år.

Av de som var med dagen efter Winstons död så räknar jag inte längre alla som mina vänner även om det inte betyder att jag inte uppskattar det de gjorde den dagen. Låter ju kanske iskallt och säkerligen otacksamt om man nu vill se det så. Egenligen är det två personer som jag helt tog bort ur mitt liv, av olika anledningar men båda kopplade till Winstons död och den person jag blev när jag förlorade mitt barn. Jag avskyr kryptiska inlägg men har ändå respekt för andra människor och det som skedde mellan oss, det håller jag mellan oss. Men just för att jag inte vill vara en sån som är rädd för att inte bli omtyckt så har jag sagt vad jag känner till de personerna. Och häri ligger det att jag ångrar min reaktion på min känsla kring den kommentaren. De av mina vänner som verkligen betyder något för mig, de vet det. Och grejen med tacksamhet i vänskap så är det så sant som min Mia alltid säger: "Du behöver inte tacka mig, jag gör det för att jag vet att du hade gjort exakt samma för mig."

Och där fick det vara nog om det.

Det fanns väldigt många fler

I kaoset efter Winston så var vänskap verkligen det som räddade livet på oss. Helt utan tvekan. Det här med att nöden prövar vännen det är inget man säger bara för att, det stämmer i allra högsta grad. Men vi hade tur för det visade sig att de flesta av våra vänner var av segare virke som kunde klara stormen och erbjuda oss livlinor när vi behövde dem. Och för det är jag evigt tacksam, det är inget som någonsin glöms bort, inte när det var ett stöd som för oss handlade om liv eller död.

Jag fick en kommentar på det förra inlägget som min bestis Mia skrev:

"Fler vänner finns faktiskt omkring dig Jenny.Vi som var med dagen efter Winstons död ex."

Och jag blir väldigt, väldigt ledsen om den kommentaren innebär att det finns någon av mina vänner därute, någon av mina riktiga vänner därute, som tror att jag glömt. För de samtal jag ringde 16-17:e oktober 2009, de är samtal jag aldrig kommer att glömma. Folksamlingen som stod utanför sjukhuset... Hur vi steg ur bilen och gick mot den folksamlingen. Vårt folk. Samlade. För oss.Tårarna, förtvivlan och den enorma tröst som det innebär att de kommit för att ta farväl av Winston och bara finnas vid vår sida i vår svåra stund. Jag kommer aldrig glömma alla samtal in på sena kvällar. Jag glömmer aldrig att vi inte var ensamma ens en sekund på veckor efter den 16:e oktober. Jag glömmer aldrig all mat som köptes och lagades, hur det alltid var någon som städade och tvättade åt oss, såg till att vi åt, sov, duschade. Det var många som såg till att vi överlevde. Det var många som gjorde som Mia, som lyssnade när jag berättade, som gav av sin tid, som inte ställde krav, som inte väntade sig något av mig, som var närvarande. På riktigt närvarande. Jag glömmer aldrig.

Att Mia fick skriva ett gästinlägg innebär inte någon form av otacksamhet gentemot mina andra vänner och den roll som just de spelat i detta drama. Det handlade om att ge ett annat perspektiv än mitt. Och då ville jag ge min allra bästa bestis perspektiv. Hennes beskrivning av tiden som var, vår vänskap, som den såg ut och vad den betydde för oss och i det skede som vi var i våra liv och vad mitt barns död innebar för oss. Hennes egna ord och beskrivningar av hennes upplevelser, hennes känslor kring min sorg, mitt barn, hennes roll, hennes barn, vår vänskap.

Men jag vet att ni är fler som skulle kunna ge ert perspektiv. En dag kan ni kanske berätta. Tills dess, vet att jag älskar er.