Sjövild

Bebin sparkar så det går vågor på magen. Jag ligger på rygg och buffar lite, inom sekunder får jag en liten spark tillbaka som syns utanpå. Och jag tänker att vilket under och vilket obeskrivlig tur jag har som får vara med om något så fantastiskt som att bära ett barn, mitt barn. För fantastiskt det är det helt garanterat, trots att jag antagligen klagar en jävla massa över krämpor, viktuppgång och annat eländigt som är så lätt att snöa in sig på. Igår pratade jag och M på telefon om vilken tur vi båda har som blev gravida utan att behöva kämpa för det och att det är långt ifrån lika lätt för andra. Så insåg vi att vi egentligen borde sluta klaga så mycket för i slutändan så är hela resan och upplevelsen i sig något så underbart att det knappt går beskriva. Men jag tänkte iaf göra ett försök att beskriva hur det känns att plussa, att vara gravid, när bebin sparkar och rör sig, tankar inför förlossningen och tankar inför föräldraskapet.

Att plussa: Vi sa innan att vi skulle sluta skydda oss och att det går som det vill. Mensen var några dagar sen, vilket är väldigt ovanligt och vi hade pratat om att ta ett test men D tyckte att vi skulle vänta några dagar till. Det kunde jag ju så klart inte och övertalad av Sara och Hanna så köpte jag ett. När jag kissat på stickan tog jag mig en sista cigg just in case och väntade de allra längsta fem minuterna i livet. Det var inte mitt första test någonsin men innerst inne visste jag att just detta skulle bli positivt. Detta har jag dock inbillat mig förr så den känslan var inget jag litade på. När jag kollade på testet och såg två streck var det som om tiden stannade till och allt blod rann ur hela kroppen. Jag blev varm och kall på samma gång. Glad men också livrädd. Jag grät inte, svimmade inte och fick ingen glädjechock. Det enda jag tänkte var: Herregud. Sen följde timmar av prat med kompisar och mamma och jag berättade för D. Vi visste ju att har man oskyddat sex så kan man bli med barn, vi trodde dock aldrig att det skulle gå SÅ fort.

Att vara gravid: Känns som jag trodde att det skulle kännas. I början mådde jag obeskrivligt illa och det var fruktansvärt obehagligt att kroppen gick igenom processer och förändringar för varje dag som gick. Det kändes verkligen att det var hormoner i omlopp. Och jag antar att det märktes också för jag grät en jävla massa. Det gör jag fortfarande. När det var tidigt kändes det som att gå och vänta på röda veckan nu känns det som att ha en liten bebis i magen, fysiskt. Psykiskt är det en bergochdalbana. Ibland sörjer jag min kropp och min frihet, ibland är jag stolt över min kropp och hur den ser ut nu. Jag är dock alltid stolt över min runda fina mage och det är nått nytt för mig! Oftast känns det bara overkligt att det faktiskt kommer sluta med att vi får barn jag och D. Fast min overklighetskänsla kan nog inte ens komma i närheten av hans.

Igårkväll i sängen, D håller handen på magen:
D: Shit, du är ju verkligen gravid nu.
Jag: Ja... Kom du på det nu eller?
D: Nej men det ligger ju verkligen en människa i din magsäck.
Jag: Jag vet! Dock i min livmoder...
D: ... Du är en livmoder!

När barnet rör sig i magen: De allra första små rörelserna och sparkarna kändes som bubblor som sprack i magen, väldigt likt muskelryckningar och tarmrörelser. Nu när det är en ganska stor bebi som gör kullerbyttor så känns det precis så, som om någon gör kullerbuttor i magen. Den känns som en hal liten ål som rör sig och när den sparkar är det i princip samma känsla som om någon petar dig på utsidan av kroppen. Fast mycket mer alien!

Om att föda barn: Det enda jag är rädd för är att något ska gå fel, att det ska hända något med barnet. Smärtan skrämmer mig inte för jag vet inte vad jag har att vara rädd för.

Om att bli mamma: Jösses, hur ska det gå?!? Jag har ju ingen aning om något. Jag får nog återkomma om det.