Bellatrixen

Stora kickan i stolen! Det är helt underbart att hon växer så! När jag och W går dit och hälsar på brukar hon och killen turas om att bajsa, kräkas och skrika sig hesa alá twilight zone och gör de helt omöjligt för oss vuxna att prata. Ah, det ljuva livet som småbarnsförälder!

My milkshake brings all the boys to the yard

I två månader har jag haft Kelis klassiker på hjärnan när lillen har snuttat på mina goodybags...

My milkshake brings all the boys to the yard
And they're like: "It's better than yours"
Damn right, it's better than yours
I can teach you, but I have to charge

I know you want it
The thing that makes me
What the guys go crazy for
They lose their minds
The way I wind
I think it's time

La la la la la
Warm it up
La la la la la
The boys are waiting
La la la la la
Warm it up
La la la la la
The boys are waiting

Men nu är det slut på det och detta är Winstons nya mat. Yum!

Sådärja

Äntligen har jag en dator. För tillfället. Jag har lånat lillbrorsans och mitt datageni till man fixade så att jag kunde komma åt webben och allt. Denna ska jag ha tills jag kan köpa en ny, för mina egna pengar och det blir i början på september. Den här godingen ska bli min, en Asus, liten raring på 10,1" skärm och med en batteritid på 8 tim för 3500 pix;

Om tre veckor minus två dagar börjar skolan. Och JAAA, jag hade fel och var övermodig, det värker i mitt mamma-hjärta att lämna Winston och vara borta hela dagarna. Men det får värka bäst det vill, jag tar smärtan för allas vår skull. För min skull så att jag blir klar med sista terminen och får min examen och ett jobb så att jag i den moderna kvinnans skyldighet kan försörja familjen. För Daniels skull så att han kan vara hemma och vara pappaledig och för Winstons skull så att han redan från början lär sig att barnauppfostran och hemskötsel inte bara är kvinnogöra. Jag ska då inte föda upp ännu en mansgris, de är redan för många för samhällets (och mitt temperaments) bästa. Vår familjs arrangemang här är det nya svarta. Hos oss är kvinnan den nya mannen. Ha!

Well, well så är det... Hur som helst så är det en del små saker jag tänkt blogga om men som det inte blivit av att jag bloggat om så jag drar det lite snabbt;

• Världen skulle bli mycket bättre och allt skulle stå rätt till om Brad dumpade häxan och blev tillsammans med Jennifer igen.
  
  
• Graviditetskilona som till en början ramlade av mig har nu satt sig för att stanna, eller iaf inte ge sig av utan en fight så på fredag är det jag som hit the gym. Goal: MILF!
  
  
• Kanske ljusa upp håret lite?
  
  
• Min BFF's bebis har inte velat komma ut än och nu på 5 dagars övertid så är den väl bara allt bra envis.
  
  
• Vår bebis är inte så liten längre och med en vikt på 6030 g har han blivit en präktig liten kille på 8 veckor. Love.
  

Han växer så det knakar min Winston <3

Vi var på Spiken en varm sommardag i juli...

Magont

Jag har upplevt en sidoeffekt av att man älskar någon så extremt mycket som man älskar sitt barn; Ångesten man får av att veta att de har ont. Winston har ont i magen. Riktigt ont verkar det som. Vi har haft ett litet helvete här hemma (till er föräldrar som har kolikbarn så ber jag om ursäkt för följande klag), Winston har gråtit, skrikit och gråtit. Han äter och är nöjd i ungefär en kvart och sen börjar det. En liten storm av bubblor som gör ont i hans lilla lilla mage och han vrider och vänder helt oförmögen att finna ro. När det är riktigt illa riktigt hör man hur det bubblar i magen på honom och han skriker för full hals och sparkar och slåss med ben och armar helt otröstlig. Min stackars lille pojk. Och jag tycker så synd om honom, det skär som tusen kvinar i hjärtat på mig att jag inte kan göra något för att hjälpa honom. Det enda vi kan göra är försöka trösta och bära, sjunga lite och gå runt med honom på armen samtidigt som man masserar ryggen för att få bubblorna att spricka. När han väl somnar så sover han i högst tjugo minuter åt gången och under de tjugo minuterna hinner hans lilla ansikte förvridas i smärtor ett par gånger, vilket får honom att spotta ut nappen, sakna den och så blir han störd i sin sömn och därav ständigt övertrött. Och jag är övertrött och bara gråter för att jag tycker att det är så jobbigt. Men hur synd jag än tycker om mig själv så är det mest synd om Winston som inte kan förklara för mamma pappa hur det känns. Tack och lov så trivs han rätt bra i famnen på sin pappa så D går och bär och bär tills Winston till slut somnar och nu ligger han däckad brevid mig i sängen. Igår var vi på bvc i alla fall och vägde och mätte och konstaterade att utöver magontet är han frisk och går upp i vikt och längd. Nu väger han 5620g och är 60 cm lång. Stor kille nu min lille spagetti.

Hur som helst så fick vi rådet av tanten på bvc att vi skulle köpa Semper Babydroppar och ge honom 5 om dagen för att hjälpa lilla magen. Så vi hostade upp 158 kr för världens minsta flaska medicin och nu håller vi tummarna för att det ska bli bättre!

Med min nya erfarenhet av hur det känns i mig så kan jag ju lugnt säga att jag inte ser fram emot den dagen Winston lär sig gå och går i i kanter, kommer hem med skrapsår på knäna för att han ramlat på cykel, eller när han slår sig för att han ramlar ur träd, skadar sig på gympan, kommer hem och är skitfull och åker iväg på festivaler och fryser i tält. Usch jag måste snart tänka ut en plan för att hålla honom liten för alltid. Nä... skämtåsido.... eller?

Bara vara bara mamma

Vad gjorde jag förut om dagarna?? Hur kunde jag få 24 timmar att förflyta innan jag hade Winston. Nu hinner jag bara vara mamma. Jag hinner precis att gå upp, amma, böta blöja, bada bebisen, prata med honom, läsa en bok för honom, vyssja, ta promenader så att vi får frisk luft, äta mat och byta en miljon blöjor till, amma, amma, amma och sen natta honom. Sen är den dagen slut, jag däckar utmattad och snart kommer en precis likadan. Det värsta förutom att tiden inte räcker till mer än att vara mamma så blir man dessutom kort i huvudet och kan inte tänka längre än i bebisrelaterade banor. Så när jag nu tänkte blogga lite står det still och när jag pratar med folk kommer jag på mig själv med att inte lyssna ordentligt på vad de säger.

I helgen hade vi iaf en inofficiell välkomstfest för Winston. Daniels kompisar från London, Stockholm och Göteborg var hemma och firade att den lille kommit till världen. Han fick presenter och vi åt mat, glass och herrarna rökte cigarr till hans ära. Väldigt trevligt och Winston sov igenom hela kalaset. Vi var uppe på tok för länge och när han sen vaknade kl 7 dagen efter ville jag mer eller mindre ta livet av mig. Det jag hade fasat för blev ett faktum: No more sovmorgons. Och det gör mig till en riktig bitch, irriterad på det mesta.

Bara nu sitter jag i soffan och känner mig irriterad på att jag inte skriver något intressant alls så jag kan väl lika gärna lägga ner för idag och göra nått nyttigt istället. Typ damsuga, tvätta och bädda rent. Kvinnofällan tar ett extra hårt tag. D är hemma och har semester och tar hand om Winston. Alltså ligger på sofflocket med det sovande barnet på magen så att han inte kan göra något tråkigt som att bidra till ordningen i hemmet. Män. Om kvinnor tog hand om barn på det viset skulle samhället inte röra sig mycket. Nä nu ska jag inte generalisera kring män och kvinnor. Jag vet inget om det, jag vet bara om oss. Jag tar hand om honom med en hand och om allt annat med den andra handen. Faan så bitter jag känner mig nu och tänker dammsuga i rent vredesmod. Grrr.

Ho ho! Jag har fortfarande ingen dator och har i flera dagar längtat efter att få blogga lite. Låta orden flyta på om allt som händer i livet. Och så äntligen sitter jag framför en dator och känner mig helt tom. Inget flow här inte alltså. Så med risk för att späda på denna bloggens fiskpinnestatus så skriver jag bara en kort uppdaterning om det viktigaste...

Winston; Växer, växer och växer... Min lille Wille-kille väger nu 4800 g, ett helt kilo mer än för fyra veckor sen när han kom ut. Vi har nu lärt känna varandra lite mer och jag är så kär i honom så det är ju bara inte klokt. Han är vaken mer och mer och sover bra på nätterna. Till mitt stora förtret sover han i sin egen säng och jag som är anhängare av samsovning fick bite the dust. Hans ögon har slutat vara blå och blivit vackert mörkbruna istället. Nappen är, utöver mina bröst, hans bästa vän och vi busar och gosar hela dagarna.

Kärleken; Att bli föräldrar över natten var ju minst sagt en resa. Och jag och Danny utforskar det nya landet och vårt nya förhållande hand i hand. Vi bråkar så klart som faan och ligger sen om nätterna och berömmer varandra för det vackra barn vi skapat tillsammans och så glömmer vi grälen.

Vardagen; Lägenheten har aldrig varit så städad, jag och kvinnofällan har made peace tyvärr. Jag har aldrig sovit så lite. Aldrig träffat så mycket folk och aldrig kännt att vardagen är så bitterljuv. Ljuv för att jag får så mycket tid med Winston och bitter för att jag får så lite tid för mig själv.

Och såklart...

måste ju någonting vara fel på vagnen vi köpte. Den fina svart Brio Happyn som jag så länge drömde om och sen äntligen fick tag i till ett rimligt pris. Den jäveln sätter igång larmet när vi går in och ut på vår lokala mataffär. WTF?? tänkte jag och svor lite för mig själv när vi blev stannade och ombedda att passera en gång till så att personalen skulle vara säkra på att vi inte snattat nått. Minst sagt pinsamt och extremt jävla störande. Jag och Mia tog en sväng på H&M, Åhlens och Lindex för att se om den satte igång nått där vilket den inte gjorde. Den gången. Den väntar väl tills vi är ute en dag och har shoppat loss och det är skitmycket folk så att jag verkligen får skämmas rejält och utstå blickar som tror att jag är en snattande morsa som stoppat hela vagnen full med maskaror och hårfärg. Vagnjävel. Vi ska köpa en ny sen när W lärt sig sitta och inte behöver liggdel längre.

Jag ska väl förklara också då att det tydligen inte är så jätteovanligt att en del vagnar sätter igång larm i en del affärer. Har man en vagn som larmar så har man otur och har man en affär med känsligt larm har man dubbel otur. Hm... varför är jag inte förvånad att vi har en vagn som larmar och en affär med känsligt larm...?

52 i solen

Som ni kanske märkt så är det en värmebölja och vi har verkligen fått se de negativa aspekterna av att få barn under i den mest tryckande sommarvärmen. Det nya livet blev minst sagt påtagligt när vi fick byta ut ölburkarna mot nappflaskorna, de ljumna sommarkvällarna på uteställena mot innesittande och lata dagar på stranden mot soffan framför en fläkt för att fly värmen. Sommarnattens bravader finns kvar förvisso. Även om de nu istället för festivaler och dans består av blöjbyten, amning och gnällig Winston som svettas likt en, förvisso mycket liten men ändå, hel karl. Jag är stressad som faan och helt i enlighet med mitt som vanligt pessimistiska sinneslag så tänker jag att detta är sista sommaren någonsin och den spenderar jag genom att sitta inne med en kokhet bebis hängandes och sugandes i tuttarna för att inte få värmeslag och torka ut totalt. Kul. Tur för honom att han är så himla söt så att jag, trots att jag är så stressad, iaf får vila ögonen på nått fint. Just nu är vi på kullen och hälsar på och låter dem ta hand om oss lite och jag dövar mitt dåliga samvete gentemot sommaren genom att spendera en dag på landet istället för i stan. Och min plan att efter graviditeten börja äta nyttigt och försöka lägga av med de dåliga matvanorna jag tillät mig själv det har ju brutalt skitit sig för en glass om dagen minst måste ju tryckas ner för att inälvorna inte ska smälta bort. Great.

Oro 2.0

Ännu en sak som slår en när man har barn, en helt ny nivå av oro! Han andades konstigt och vi ringde till sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka direkt till KSS och träffa en läkare. Sagt och gjort så for vi iväg i bilen med lille Winston och vi höll lätt 150 över Billingen, jag med en hand på mitt barn för att se så han andades och en hand på Danny-love som höll på att bryta ihop i fram. Jag hade ångest som inte var av denna värld för att något skulle vara fel på vår lille W. Vi sprang in med honom på akuten, fick ett rum och han blev undersökt av sjuksköterskor och läkare som kom fram tilll... Att det inte är något som helst fel på honom! Men för att vara på den säkra sidan och visa att de tog vår oro på allvar så fick vi stanna över nattten och Winston fick stick i handen som de tog prover ur, och sladdar på bröstkorgen och en grej runt foten som mätte puls, andning och syresättning. Så låg han där i sin lilla balja hela natten och såg så sjuk ut. På morgonen kom personalen in och sa att vi har en kärnfrisk liten pojke och *smack* där satt jag och D i facket för överbeskyddande förstagångsföräldrar! Hans oregelbundna andning var normal och ljudet han har för sig som låter som om han kippar efter luft beror på att hans luftrör är så små och trånga och hans magmun är lite slapp så han har antagligen halsbränna. Och vi som hade panik. Ehehe... Men personalen lugnade oss med att det var ett gott teckenatt vi for in, att det tyder på att vi är bra föräldrar som är måna om vår pojke och att det alltid är bättre att åka in en gång för mycket. Better safe then sorry alltså. Kl 12 åkte vi hem. Det bästa av allt med äventyret, förutom att Winston är frisk, var att jag och D fick ligga i samma pyttlilla säng och W var uppkopplad till maskiner så jag behövde inte vara orolig för att han skulle sluta andas utan att vi skulle märka det. Så även om jag och D var oroliga föräldrar inatt så var vi även bara Jenni och bara Daniel igen som fick ligga tätt tätt tätt och bara kramas.

Winston

Vi har ingen dator hemma så att blogga om hur jag överlever som mamma har blivit lite tricky. Idag har vi en burk så jag tänkte uppdatera lite grann.

Först med ett TACK till alla som varit hos oss med fina presenter, fika och goda råd om hur vi ska överleva som föräldrar.

Det lilla barnet är idag en vecka och en dag och har hittills varit en riktigt snäll och ganska lätthanterlig liten pojke. Första dagarna när vi kommit hem från BB var kaos och jag grät några hav för att han var/är så liten och hjälplös, för att jag inte visste hur jag skulle trösta honom och hur jag skulle kunna ta hand om och vara världens bästa mamma till ett sånt litet underverk. Känslorna stormade och gör det fortfarande och till alla andra blivande föräldrar som likt mig inte lyssnade riktigt när folk ville komma med klyschor som "livet kommer aldrig bli detsamma igen" och "man vet inte vad kärlek är förrän man har fått barn"... Hör denna sång för inget stämmer så väl som just de klyschorna. Livet kommer aldrig bli detsamma. Nu är vi alltid tre. Alltid en familj. Han finns och allt som jag tidigare tyckte var viktigt har fått stå tillbaka för att han ska må bra. Han är mitten på mitt universum sen den sekunden han kom ur mig och upp på mitt bröst. Och det med kärleken... Kärleken den kärleken. Det gör ont i mig när jag inte är på samma kvadratmeter som honom och blotta tanken på att något ska hända honom får mig att vilja dö av ångest och oro. Det är nästan otäckt så mycket jag älskar honom trots att jag bara känt honom i en vecka.

Men allt är inte rosenrött. Inte ens i närheten. Jag sörjer vårt gamla liv och har sjukt dåligt samvete för det. Har ångest över hur knäppt allt blev under förlossningen och jag har dåligt samvete gentemot honom och Daniel och en ständig känsla av att jag inte inte ska räcka till. Jag antar att det är omställningen alla pratade om. Men det blir bättre och bättre för varje dag och kärleken till honom och att bara få ligga och lukta på hans hår och pussa hans lilla näsa gör det värt alla tårar i världen.

När pojken var en vecka så bestämde vi oss för att han ska få det emenenta namnet:

Winston Stig Daniel Green

Första vagnturen i köket
Första badet
Gos hos mamma

Mys hos pappa

För oss det finaste av allt och alla!

MIRAKLET

Älskade lilla unge...

Kl 00.03 efter ett helvete på förlossningen föddes, till ljudet av mina hysteriska svordommar, en liten pojke! 3885 gram och 54 cm lång. Känslan av att få upp honom på bröstet var obeskrivlig och vore jag inte så trött skulle jag berätta allt om det nu men just nu vill jag bara gosa på honom och sova så det får bli en annan dag. Men en sak har jag redan lovat honom, in the true words of Monica från Vänner; I will love you so mutch that no other woman will ever be good enough!

Jag är med Danny på jobbet idag igen. Han är söt och jätteorolig för att något ska starta utan att han är med så han vägrar att åka till jobbet om jag inte åker med. Han är dessutom lättväckt nu och vaknar så fort jag rör mig i sängen. Min älskling. Igår låg vi och klockade sammandragningarna som, innan jag somnade, kom ganska regelbundet med 6 min mellanrum. De gör ont men absolut inte så att jag vill dö på något sätt vilket jag förväntar mig att riktiga förlossningsvärkar ska ge känslan av. Det är lustigt hur jag gått runt och tänkt att min bebis minsann skulle komma i v38 och vara pytteliten. Jag vet ju dock inte vart ifrån jag fick den idén med tanke på att jag fått stå ut med allt elände som man kan tänka sig ska komma i samband med en graviditet; Illamående, svamp, dåligt järnvärde, lågt blodtryck, ont i ligamenten, bristningar, foglossning, vattensamling och annat som är så vidrigt/pinsamt/osexigt att inte ens jag kan med att skriva det. Klart inte min unge skulle ploppa ut tidigare utan plåga mig med det alla väntande fasar för mest: Att gå över tiden *ryser*. Jag vet... det är tre dagar kvar än och risken finns att det är igång, det trycker på neråt, jag klockar lite halvonda värkar as we speak (as I write egentligen), jag mår illa och är lite knepig i magen. Antagligen är det bara pinvärkar som inte leder till något och det är det jag ställer in min på. Hoppet har jag låst in och slängt bort nyckel för, för vi inte inte kompisar längre jag och den lömske jäveln. Mest ligger jag alltså och tycker synd om mig själv för att jag har så ont.

Herregud vad jag tjatar... Helt plötsligt har jag blivit hysteriskt besatt av att leta tecken på att förlossningen är på G alá alla tokiga fruntimmer på familjeliv.se. Men, don't like it? Don't read it!

Igår tog vi årets första dopp i poolen ska jag berätta också. Det var 29 i vattnet och kändes kallt som faan.

Vi har varit på förlossningen!!

För att kolla vart det låg... Nu vet vi så det får hemskt gärna bli allvar vilken dag som helst. Igår trodde vi att det var dags, jag hade förvärkar och onda sammandragningar som inte ville ge med sig trots alvedon och bad. Men neeej då... falskt alarm och vi funderar på att ställa in julen för ungen lär ju inte ha kommit ut innan dess. Hej!

Wild thing

Hos mvc idag så låg bebisens hjärtljud på 145 slag/min och huvudet ligger nedåt men är fortfarande ruckbart. Mitt blodtryck var bra 115/70 och sf-måttet låg på 37 cm. Jag frågade Susanne, vår bm, vad hon trodde att vikten låg på och hon drog till med vad hon kallade en 'vild gissning': 3800 gram! Det är inte lite det. Ett helt kilo mer än min egen och Dannys födelsevikt.

Herregud säger jag bara. Herregud. Och för att göra skadan värre ska jag baka kärleksmums idag så snart det slutar regna och jag kan vagga bort till affären och köpa florsocker.

Att få tiden att gå

En pinsam grej då som jag måste erkänna. Vi glömde rösta. Usch och fy skäms på oss och skäms, det gör vi men vi glömde faktiskt rösta i söndags. Jag blir sur på folk som glömmer sånt eller inte vet eller som vet men som skiter i det och sen förbehåller sig rätten att klaga på att samhället ser ut som det gör. Vi har inte demokrati i Sverige, uppenbarligen inte eftersom att vi har högertrafik trots att resultatet av folkomröstningen blev nej, vi har ingen demokrati och så dum är jag inte att jag tror det men nog fan röstar man trots att det vi röstar för inte gör någon omedelbar skillnad. Men kanske i längden. Någon gång måste det ju bli bättring och upproret startar när svensken fått nog av skiten i stugorna och kräver att få sin röst hörd. Hoppet står väl till att gubb och kärringligan samt moderatjävlarna och egoisterna som styr landet snart lägger näsan i vädret och till att ungarna våra vet bättre. Vi borde röstat.

Istället så åkte vi traktor jag och D i något slags hopp om att skaka ut ungen vår. När vi ändå var ute och åkte passade vi på att se över hagen och harva lite så vi kunde sprida ut gödselstacken. Det är fantastiskt vad Daniel kan mycket och han kommer verkligen bli världens bästa pappa som kan engagera ungarna. Han lär ju vara kung på det eftersom att han kan få till och med mig att tycka att det var skitspännande att sitta en hel dag i traktorn på drängasätet och hjälpa honom dra i spakar till harven. Inte dåligt det. Inte dåligt alls.

Go Danny go!

Kollar haget...

Här sitter jag i traktorn! Dagen efter körde jag lite själv till och med!

Och vet ni... Idag är det bara 10 dagar kvar tills jag får psykbryt för att ungen inte kommit ut än. Allt är fixat; Vagn, säng, babyskydd, skötbord, fylld kyl och frys, BB-väskan packad och idag köpte jag ännu en snuttefilt till liten. Vi har helt klart påbörjat 'Projekt Vräkning Av Bebis' med fikande på stan med vänner så att vattnet kanske går bara för att det skulle vara obekvämt och pinsamt, långpromenader, stark mat och färdknäppar. Det här med att vara gravid känner jag mig färdig med. Nu vill vi bli föräldrar. Än så länge känner jag dock inget som skulle kunna tyda på att det är dags. Inget förutom att jag mår lite illa då och då, har sjukt mycket förvärkar och sammandragningar och foglossningen från helvetet. Allt är precis som det vart det senaste halvåret alltså. Yay!

Ny snuttefilten köpt på Stadium. Egentligen är det en sjal men eftersom att jag har så sjukt svårt för alla nallar, kaniner, beiga färger och annat snuttipluttigt som det så nödvändigt ska vara på allt som är till bebisar så talade denna snygga rätt till mitt hjärta!

Jag köpte även en present till Isabella som jag sen satt barnvakt åt en liten stund när hennes mamma och pappa var och skrev på att hon är deras gemensamma lilla älskling. Hon är så sjukt söt och fin, lilla dockan.