Jag är med Danny på jobbet idag igen. Han är söt och jätteorolig för att något ska starta utan att han är med så han vägrar att åka till jobbet om jag inte åker med. Han är dessutom lättväckt nu och vaknar så fort jag rör mig i sängen. Min älskling. Igår låg vi och klockade sammandragningarna som, innan jag somnade, kom ganska regelbundet med 6 min mellanrum. De gör ont men absolut inte så att jag vill dö på något sätt vilket jag förväntar mig att riktiga förlossningsvärkar ska ge känslan av. Det är lustigt hur jag gått runt och tänkt att min bebis minsann skulle komma i v38 och vara pytteliten. Jag vet ju dock inte vart ifrån jag fick den idén med tanke på att jag fått stå ut med allt elände som man kan tänka sig ska komma i samband med en graviditet; Illamående, svamp, dåligt järnvärde, lågt blodtryck, ont i ligamenten, bristningar, foglossning, vattensamling och annat som är så vidrigt/pinsamt/osexigt att inte ens jag kan med att skriva det. Klart inte min unge skulle ploppa ut tidigare utan plåga mig med det alla väntande fasar för mest: Att gå över tiden *ryser*. Jag vet... det är tre dagar kvar än och risken finns att det är igång, det trycker på neråt, jag klockar lite halvonda värkar as we speak (as I write egentligen), jag mår illa och är lite knepig i magen. Antagligen är det bara pinvärkar som inte leder till något och det är det jag ställer in min på. Hoppet har jag låst in och slängt bort nyckel för, för vi inte inte kompisar längre jag och den lömske jäveln. Mest ligger jag alltså och tycker synd om mig själv för att jag har så ont.

Herregud vad jag tjatar... Helt plötsligt har jag blivit hysteriskt besatt av att leta tecken på att förlossningen är på G alá alla tokiga fruntimmer på familjeliv.se. Men, don't like it? Don't read it!

Igår tog vi årets första dopp i poolen ska jag berätta också. Det var 29 i vattnet och kändes kallt som faan.