Jag har upplevt en sidoeffekt av att man älskar någon så extremt mycket som man älskar sitt barn; Ångesten man får av att veta att de har ont. Winston har ont i magen. Riktigt ont verkar det som. Vi har haft ett litet helvete här hemma (till er föräldrar som har kolikbarn så ber jag om ursäkt för följande klag), Winston har gråtit, skrikit och gråtit. Han äter och är nöjd i ungefär en kvart och sen börjar det. En liten storm av bubblor som gör ont i hans lilla lilla mage och han vrider och vänder helt oförmögen att finna ro. När det är riktigt illa riktigt hör man hur det bubblar i magen på honom och han skriker för full hals och sparkar och slåss med ben och armar helt otröstlig. Min stackars lille pojk. Och jag tycker så synd om honom, det skär som tusen kvinar i hjärtat på mig att jag inte kan göra något för att hjälpa honom. Det enda vi kan göra är försöka trösta och bära, sjunga lite och gå runt med honom på armen samtidigt som man masserar ryggen för att få bubblorna att spricka. När han väl somnar så sover han i högst tjugo minuter åt gången och under de tjugo minuterna hinner hans lilla ansikte förvridas i smärtor ett par gånger, vilket får honom att spotta ut nappen, sakna den och så blir han störd i sin sömn och därav ständigt övertrött. Och jag är övertrött och bara gråter för att jag tycker att det är så jobbigt. Men hur synd jag än tycker om mig själv så är det mest synd om Winston som inte kan förklara för mamma pappa hur det känns. Tack och lov så trivs han rätt bra i famnen på sin pappa så D går och bär och bär tills Winston till slut somnar och nu ligger han däckad brevid mig i sängen. Igår var vi på bvc i alla fall och vägde och mätte och konstaterade att utöver magontet är han frisk och går upp i vikt och längd. Nu väger han 5620g och är 60 cm lång. Stor kille nu min lille spagetti.
Hur som helst så fick vi rådet av tanten på bvc att vi skulle köpa Semper Babydroppar och ge honom 5 om dagen för att hjälpa lilla magen. Så vi hostade upp 158 kr för världens minsta flaska medicin och nu håller vi tummarna för att det ska bli bättre!
Med min nya erfarenhet av hur det känns i mig så kan jag ju lugnt säga att jag inte ser fram emot den dagen Winston lär sig gå och går i i kanter, kommer hem med skrapsår på knäna för att han ramlat på cykel, eller när han slår sig för att han ramlar ur träd, skadar sig på gympan, kommer hem och är skitfull och åker iväg på festivaler och fryser i tält. Usch jag måste snart tänka ut en plan för att hålla honom liten för alltid. Nä... skämtåsido.... eller?
4 kommentarer:
gaaah, det låter skitjobbigt. Stackars dig och verkligen stackars Winston. Jag hoppas så att denna magont går över så ni alla tre får sova ut och Winston slipper ha ont. Gud vad maktlösa ni måste känna er. <3 Heja de där dropparna!
lilla vännen då. hoppas att det blir bättre med dropparna
Vi har haft samma här med Theodor. Köpte Minifom som "alla" använder men då ger man 10 vid varje måltid. Jag tyckte inte direkt det hjälpte och det blev en jävlans massa droppar så då rådfrågade jag på bvc och hon rekommenderade Semperdropparna. Vi köpte dom o fick ett nytt barn på köpet. Visst kan han fortfarande vara bubblig i magen och ha ont lite precis när han har ätit men det är inte alls i närheten av vad det var innan. Så jag hoppas det hjälper lika bra för er!!
A-K, slutade ni med minifom när ni började med semper? Kan man blanda tror du? De hjälper ju mot olika saker... Hoppas att ni har det bra annars med lillepojken :)
Skicka en kommentar