Ho ho! Jag har fortfarande ingen dator och har i flera dagar längtat efter att få blogga lite. Låta orden flyta på om allt som händer i livet. Och så äntligen sitter jag framför en dator och känner mig helt tom. Inget flow här inte alltså. Så med risk för att späda på denna bloggens fiskpinnestatus så skriver jag bara en kort uppdaterning om det viktigaste...

Winston; Växer, växer och växer... Min lille Wille-kille väger nu 4800 g, ett helt kilo mer än för fyra veckor sen när han kom ut. Vi har nu lärt känna varandra lite mer och jag är så kär i honom så det är ju bara inte klokt. Han är vaken mer och mer och sover bra på nätterna. Till mitt stora förtret sover han i sin egen säng och jag som är anhängare av samsovning fick bite the dust. Hans ögon har slutat vara blå och blivit vackert mörkbruna istället. Nappen är, utöver mina bröst, hans bästa vän och vi busar och gosar hela dagarna.

Kärleken; Att bli föräldrar över natten var ju minst sagt en resa. Och jag och Danny utforskar det nya landet och vårt nya förhållande hand i hand. Vi bråkar så klart som faan och ligger sen om nätterna och berömmer varandra för det vackra barn vi skapat tillsammans och så glömmer vi grälen.

Vardagen; Lägenheten har aldrig varit så städad, jag och kvinnofällan har made peace tyvärr. Jag har aldrig sovit så lite. Aldrig träffat så mycket folk och aldrig kännt att vardagen är så bitterljuv. Ljuv för att jag får så mycket tid med Winston och bitter för att jag får så lite tid för mig själv.