Vi har ingen dator hemma så att blogga om hur jag överlever som mamma har blivit lite tricky. Idag har vi en burk så jag tänkte uppdatera lite grann.
Först med ett TACK till alla som varit hos oss med fina presenter, fika och goda råd om hur vi ska överleva som föräldrar.
Det lilla barnet är idag en vecka och en dag och har hittills varit en riktigt snäll och ganska lätthanterlig liten pojke. Första dagarna när vi kommit hem från BB var kaos och jag grät några hav för att han var/är så liten och hjälplös, för att jag inte visste hur jag skulle trösta honom och hur jag skulle kunna ta hand om och vara världens bästa mamma till ett sånt litet underverk. Känslorna stormade och gör det fortfarande och till alla andra blivande föräldrar som likt mig inte lyssnade riktigt när folk ville komma med klyschor som "livet kommer aldrig bli detsamma igen" och "man vet inte vad kärlek är förrän man har fått barn"... Hör denna sång för inget stämmer så väl som just de klyschorna. Livet kommer aldrig bli detsamma. Nu är vi alltid tre. Alltid en familj. Han finns och allt som jag tidigare tyckte var viktigt har fått stå tillbaka för att han ska må bra. Han är mitten på mitt universum sen den sekunden han kom ur mig och upp på mitt bröst. Och det med kärleken... Kärleken den kärleken. Det gör ont i mig när jag inte är på samma kvadratmeter som honom och blotta tanken på att något ska hända honom får mig att vilja dö av ångest och oro. Det är nästan otäckt så mycket jag älskar honom trots att jag bara känt honom i en vecka.
Först med ett TACK till alla som varit hos oss med fina presenter, fika och goda råd om hur vi ska överleva som föräldrar.
Det lilla barnet är idag en vecka och en dag och har hittills varit en riktigt snäll och ganska lätthanterlig liten pojke. Första dagarna när vi kommit hem från BB var kaos och jag grät några hav för att han var/är så liten och hjälplös, för att jag inte visste hur jag skulle trösta honom och hur jag skulle kunna ta hand om och vara världens bästa mamma till ett sånt litet underverk. Känslorna stormade och gör det fortfarande och till alla andra blivande föräldrar som likt mig inte lyssnade riktigt när folk ville komma med klyschor som "livet kommer aldrig bli detsamma igen" och "man vet inte vad kärlek är förrän man har fått barn"... Hör denna sång för inget stämmer så väl som just de klyschorna. Livet kommer aldrig bli detsamma. Nu är vi alltid tre. Alltid en familj. Han finns och allt som jag tidigare tyckte var viktigt har fått stå tillbaka för att han ska må bra. Han är mitten på mitt universum sen den sekunden han kom ur mig och upp på mitt bröst. Och det med kärleken... Kärleken den kärleken. Det gör ont i mig när jag inte är på samma kvadratmeter som honom och blotta tanken på att något ska hända honom får mig att vilja dö av ångest och oro. Det är nästan otäckt så mycket jag älskar honom trots att jag bara känt honom i en vecka.
Men allt är inte rosenrött. Inte ens i närheten. Jag sörjer vårt gamla liv och har sjukt dåligt samvete för det. Har ångest över hur knäppt allt blev under förlossningen och jag har dåligt samvete gentemot honom och Daniel och en ständig känsla av att jag inte inte ska räcka till. Jag antar att det är omställningen alla pratade om. Men det blir bättre och bättre för varje dag och kärleken till honom och att bara få ligga och lukta på hans hår och pussa hans lilla näsa gör det värt alla tårar i världen.
När pojken var en vecka så bestämde vi oss för att han ska få det emenenta namnet:
Winston Stig Daniel Green
Första vagnturen i köket
Första badet
Gos hos mamma
Mys hos pappa
För oss det finaste av allt och alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar