En storm som fick lägga sig

När Elvira var tre månader skrev jag ett inlägg om oro. Om hur det stormade hej vilt med orosmoln, om ångest som kröp i kroppen, om tvångstankar som drev mig till ett destruktivt beteende där jag kände mig tvungen att gå och se till Elvira när hon sov var tionde minut. Lugn en sekund och däremellan en ångest som växte i takt med övertygelsen att hon dog ifrån oss i sovrummet. Katastroftankar som mer och mer styrde min vardag när jag var övertygad om att Elviras liv hängde på en skör tråd och att min oro och ständiga bevakning höll henne vid liv. 

Det var tre månader sen, nu är hon snart ett halvår och jag har, trots att jag inte trodde att det var möjligt, släppt lite av oron. Den värsta stormen har blåst förbi. Nu är det mer en jämngrå himmel med glimtar av sol. Jag kom till en punkt då jag insåg att jag var tvungen tänka om och tvinga mina känslor att hänga med på samma spår. 

Brytpunkten var minnet av Elviras tid i magen. En hel graviditet utan glädje, utan förväntan, utan framtidstro, allt blockerat av oro. Jag ser tillbaka på en graviditet jag gått igenom men helt missat det vackra i. Att sorgen efter Winston fanns där, att förvirringen över att ha förlorat ett barn och så snart vänta ett nytt var en faktor, det säger sig självt. Men glädjen och det pirriga förväntansfulla, det fick ingen plats, inte ens ett litet hörn. Jag gav det ingen plats för jag var rädd. Rädd för att se fram emot en bebis som kanske inte skulle komma. Som kanske kom men som inte skulle stanna. Oro för att tvingas föda en död bebis. Jag var livrädd för att säga att jag längtade efter att träffa bebisen i magen för jag ville inte att någon längtan skulle ta plats från saknaden, kärleken, det som hörde till Winston. Jag ville inte säga att jag längtade så att någon skulle tro att jag ersatte Winston, eller att allt skulle bli bra bara för att ett nytt barn skulle komma. Jag var så rädd och så orolig att jag inte ens i ensamhet eller i hemlighet kunde längta, känna tro, vara förväntansfull, glad och känna kärlek till det lilla sparkande barnet i min mage. Graviditeten fick inte ta plats. Istället var det bara sorg, oro, ångest som fick plats. Bara det jag gav plats.

Det blev en brytpunkt när jag nu, när Elvira snart är ett halvår, insåg att hennes första tid i vårt liv, vår fantastiska älskade lillunges tid i min mage är ingen tid jag minns med glädje. Och det känns skit. Verkligen skit. Så jag förflyttade tanken år framåt, så lång tid jag och Elvira får tillsammans, och jag kom fram till att nej, jag vill banne mig inte se tillbaka på hennes liv och inse att det enda jag minns är oro. Jag vill se tillbaka på vårt liv tillsammans och känna glädje, obegränsad av oro. Jag vill kunna se framåt och tänka och tro att Elvira lever. Winston dog men det gjorde inte Elvira, hon lever. Nu och imorgon. Och jag kan, får, måste räkna in henne i vår framtid. Det är det enda som är rätt mot henne och mot mig. Och det var en befriande insikt.

Det är inte alltid lätt dock. Både jag och Daniel kollar henne fortfarande gång på gång när hon sover i vagnen på promenad, när hon sover middag. Det är fortfarande klump i magen. Det är fortfarande en aning tvångsmässigt och lite överdrivet om jag jämför med andra föräldrar jag känner. Men när hon väl somnat för natten så litar vi nu på larmet så istället för att kolla henne 30-40 gånger kollar vi henne 10-15 gånger. En oro utöver det normala, det kommer vi alltid att ha, det är svallvågorna efter att ha förlorat ett barn. Men vårt förhållningssätt har ändrats. Nu tror vi lite mer på livskraft och lite mindre på sköra trådar.

Livsglädje!