Att påbörja ett avslut

September 2006 påbörjade jag min lärarutbildning. Jag skulle ta examen januari 2010. Det blev inte så. Jag var så nära målet, jag var 2,5 månader ifrån det. Nästan tre och ett halvt år låg bakom mig och så var det så lite kvar. Det kändes konkret, verkligt, så till den grad att jag nästintill kunde ta på den. Min dröm som skulle gå i uppfyllelse. Sen dog Winston och jag snubblade, påbörjade mitt handlösa fall. Alla drömmar gick i kras, framtiden blev grummlig, den kändes hopplös och som något som inte angick oss längre. Framtiden känns lite ljusare med hoppet om att Elvira ska stanna hos oss men drömmen om min utbildning, min lärarexamen, var en av de saker som blev och förblivit abstrakt och overklig. Så längt borta.

Ett tydligt drag i min personlighet är min envishet, jag ger mig inte, jag vägrar ge mig. Och jag tycker att man måste avsluta det man påbörjat, i alla fall när det i slutändan innebär något positivt, då finns det inga ursäkter.

Därav så ska jag på kursintroduktion den 18:e januari. Jag ska skriva klart mitt examensarbete. Det kommer att bli tufft, tråkigt och bara jobbigt att plugga på kvällar och helger.  Det blir till att offra tid, svett och tårar. Vi kommer att få pussla ihop timmar, minuter och vardagen kommer att se ganska annorlunda ut ett tag framöver. Mamma ska hjälpa till mycket med hemmet och med Elviran och tid för mig och D kommer att få vänta. När han kommer hem från jobbet får jag gå till biblioteket och läsa. Jag bävar inför det som komma skall, men det ska bli gjort. Det är ett steg i ledet mot en framtiden som faktiskt angår oss.