Det svåra i att sälja en vagn

En svart Brio Happy. Det var vår första barnvagn. Vårt första barns vagn. Alla saker som Winston haft, alla materiella ting som är kopplade till honom är laddade för oss. Laddade med minnen, laddade med känslor och en så stark önskan om att få honom kvar. I en låda i Elviras rum ligger det som var hans, det som inte kändes rätt att låta Viran ärva. En nappflaska, den blå. Hans filtar. Hans täcke. Böcker, kort, nappar. Skedar, haklapp. Kläder som aldrig tvättades. Aldrig får tvättas. I den lådan luktar det Winston. Ljuvligt. Den lådan är bevis på liv. Och i den lådan finns det som inte hade inte funnit om det inte varit död också. En lock från hår som klipptes för tidigt och av fel anledning. Fotavtryck som inte blev bra men som aldrig kan göras om. Handavtryck från en hand som inte kunde öppnas. Kall. För kall. 

Elvira har fått en ny vagn (hon har lånat Winstons hittills). Så den svarta Brio Happyn sattes ut på Blocket idag. Den ska få vandra vidare, om nu någon vill ha den. Även den är laddad men vi fick övertyga varandra, mamman och pappan som så desperat inte vill eller kan släppa taget, fick övertyga varandra om att en bit av hans själ inte finns i vagnen. Att vi säljer den innebär inte att vi säljer eller slänger bort minnet. Vi älskar honom inte mindre för att vi inser att vi har platsbrist och därför säljer hans vagn. Vi vet ju att det är så. Att vi inte behöver ha dåligt samvete. Att det inte är någon big deal. Men ändå... Helvete, tårarna som bränner, ångesten över en så fånig sak som att sälja en vagn gör det till en big deal. Inget är lätt när det gäller det som hör till ett barn som inte finns kvar och kan få nytt när det gamla inte längre behövs.

Winstonälsklingen i sin vagn.