Gammal och vis

Jag tycker att det är jobbigt att bli äldre. Verkligen jättejobbigt på de allra flesta sätt och vis. Fast en sak har jag allt kommit på som inte är så jobbigt, utan snarare bra. Än mer självinsikt och än mer självdistans. Jag har haft ett humör som inneburit sju svåra år på mindre än en vecka för kära sambo. Jag har varit ett argt moln som gått och muttrat och fått hysteriska utbrott på minsta lilla. Känslan av att huvudet ska sprängas av irritation. Jag har skällt, skrikit, gapat, förolämpat, svurit, himlat med ögonen, snäst, varit kaxig, otrevlig och elak. Och igår kväll trillade poletten ned; PMS! Och jag insåg att jag inte har tyckt mig lida så jättemycket av det innan, för att jag tyckt att det varit pinsamt! Pinsamt att påverkas av hormoner så till den milda grad att jag blir en fruktansvärd version av mig själv en gång i månaden. Så jag har förnekat att jag lidit av PMS. Och så självinsikten att jag har varit så här, ett ursinnigt monster en gång i månaden i snart 13 år. Självinsikt och självdistans. Och vuxenpoäng till mig, när jag gjort något dumt, sårat någon, så säger jag förlåt. Så låg vi där i mörkret, jag och han med en snarkande unge mellan oss. Jag sa förlåt, han förlät och det kändes ända in i hjärteroten; Att jag har tur som har honom. Och att han är fantastiskt som står ut.