Precis när Winston dött och säkert nio månader efter det så visade jag mig knappt ute. Det var en mängd känslor och rädslor som hindrade mig från att göra en så vardaglig syssla som att gå ut. Bland annat hade jag länge endast energi till att knappt gå upp, försöka äta, kanske prata med någon sen försöka sova igen. Dels så var jag rädd för att gå utanför dörren, ut ur vår bubbla, ut till en värld som hade fortsatt snurra på. Livrädd för att livet skulle gå vidare, utan Winston och utan oss. Livrädd för att se något som skulle påminna om honom, påminna om att vi också har ett barn men ett barn som inte finns längre. När jag väl gick ut kunde jag bryta ihop om jag såg en barnvagn, må fysiskt illa av avund och saknad när jag såg en mamma med sitt spädbarn. Länge blundade jag och låtsades som om hyllorna med barnmat, nappar och blöjor på Ica inte existerade. Jag vågade inte gå ut i en värld där barn, andras barn men inte mitt, levde och mådde bra. Jag var så rädd för den saknad och svartaste avund som den vetskapen gav att jag till och med låtsades att mina vänner inte hade barn. Försvarsmekanism och en strategi för överlevnad. Uppräknade är känslor som jag förstår att jag hade, de känns fortfarande logiska. Elvira blev räddningen.
Men så finns det två känslor till; Skam och känslan av att ha misslyckats. Jag vågade inte gå ut för jag skämdes. Jag minns den känslan så väl, jag och den hann bli bästa vänner under tiden då jag inte såg dagsljus mer än genom ett fönster som aldrig tvättades. Jag skämdes om jag en dag orkade ta mig samman och gå ut, för tänk om någon nu såg mig, någon som visste vad som hänt, såg mig utan tårar och tänkte att 'herregud, hon kan ju inte brytt sig särskilt mycket om sin unge om hon orkar gå och handla, leva och vara som vanligt.' Jag skämdes och tänkte att tänk om någon ser mig helt rödgråten och förstörd och tyckte synd om mig. Jag skämdes för jag är inte van vid att vara den som är svag och den det är synd om. Jag skämdes utan barnvagnen. Jag skämdes sen med en ny stor mage, som om vi gått vidare för fort, glömt Winston och bara skaffat en ny unge. Med tanke på magen skämdes jag till och med för att det var ett bevis på att jag och D haft sex, när vi precis förlorat ett barn så hade vi sex! Det skämdes jag för. Jag skämdes för att jag blev den som förlorat ett barn, den som inte kunde hålla liv i ett barn. Jag misslyckades.
Nu går jag ut, jag lever som vanligt. Men att ha förlorat ett barn, att ha misslyckats så, det skäms jag fortfarande för. Helt ologiskt men svårt att skaka av sig helt enkelt.
*****
Idag fick Elvira femmånaderssprutorna. Ett stick i varje tjockt litet lår. Första märkte hon inte och andra gjorde ont, hon grät men tröstades lätt i min famn. Lite gnällig och medtagen så sover hon nu på alvedon. Vår lilla skrutta...
6 kommentarer:
Jag känner mig också som att vi misslyckats. Ibland tror jag att folk kanske undrar om vi verkligen borde få skaffa ett till barn, vi som inte lyckades hålla Tilda vid liv. Och tänk om vi "misslyckas" igen. Jag vet att det är ologiskt och onödigt hårt mot mig själv, men känslorna har sin egen galna logik.
Kram, Tildas mamma
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. En ständig känsla av "alla andra" tycker si eller så om hur mycket man sörjer eller på vilket sätt. Så oerhört tungt att behöva bära, man har ju nog ändå med att bara överleva.
Kram!
Det är inte ologiskt,inte i den verklighet vi befinner oss i..
Kommer man någon riktigt komma ifrån känslan av misslyckande..
Många gånger har jag klandrat mig själv,det känns som jag hela tiden misslyckas båda att behålla flickorna och att bli gravid igen..
Fast jag vet att det inte är mitt fel så känner jag mig misslyckad..
Men du är inte misslyckad och jag är inte misslyckade,vi har bara haft otur..
Kramar
Skammen bär jag med mig varje dag men försöker stänga av den. Speciellt så kan jag skämmas när jag skrattar och är glad med lilla Elsie för hon finns ju enbart för att Linus dog. Jag försöker ta mig i kragen och inse att det inte är hennes fel och att hon måste få glädje i sitt liv också.
du är så otrolig på att lyckas skriva ner en känsla så bra och ofta känner man igen sig eller förstår hur ont det gör.
Kram
Nu har jag läst igenom nästan hela din blogg. Och i så många inlägg sätter du ord på precis vad jag känner. Detta är ett av dom. Tack för att du skriver, du gör det så bra och jag kommer följa dig.
Många kramar Lina med Truls
Tildas mamma: Åh, precis så kände jag också! Jag fick till och med för mig att andra höll tillbaka att visa att de var glada för vår skull när vi väntade Viran, det kändes som om alla trodde att alla våra barn kommer dö så de ville inte visa glädje så att vi skulle tro att andra trodde att hon skulle leva. Knäppt men jag kan fortfarande känna så.. Att andra förväntar sig att vi inte kan hålla liv i ett barn.
Minimalla: Man har verkligen nog med att överleva! Även om det bara är en känsla man har så kan den känslan vara nog så jobbig. Skuld är förutom sorg bland det tyngsta man kan tvingas bära.
Annica: Vi har verkligen haft otur! Det är inte vårt fel men det är så otroligt svårt att inte se det från det hållet.
Heidi: Du får ett helt inlägg som svar!
Lina: Tack detsamma! Jag hittar inte din blogg, där jag lämnade en kommentar, om du fortfarande skriver vill jag gärna följa dig!
KRAMAR PÅ ER OCH TACK FÖR ATT NI DELAR MED ER!!
Skicka en kommentar