Det är väl typ så det känns. På tisdag börjar allvaret och trots pepp från fina omgivninges invånare så har jag tagit mig en funderare kring varför jag egentligen gör det här. Stress blir svaret. Jag tänker att det egentligen är dumt och överambitiöst att ha ett så högt krav på mig själv, dumt att begära fungerande tankeverksamhet och energi nog att prestera ett examensarbete. Min hjärna är som en gröt mitt uppe i ett intensivt sorgearbete och föräldraledighet. Två pågående parametrar som ska konkurerar med intelligens och en godkänd prestation på akademisk nivå. Stress. Stress är varför. För att jag fyller 25 i år. 25. Och livet ser inte alls ut som jag hade trott att det skulle vid 25 års ålder. Stress för att jag skulle varit färdig nu. Om inte. Och stress för nästa barn, syskon, jobb, stabil ekonomi, hus, bil, resor och ett vuxenliv. Framtiden. På riktigt. Och press. Press som ingen menar som press. Men det är ingen som sagt till mig att >>Jenny, är det verkligen en så bra idé? Kommer du verkligen att orka det, kan du verkligen tänka så klart? Det kommer ju att bli skitjobbigt, alldeless för jobbigt för dig, lägg ner det ett tag till och var bara hemma med Elvira och njut av det. << Jag önskar nog lite (mycket) att någon hade sagt så istället för peppande tillrop som >>Det kommer att gå så bra! Du kommer klara det, du är ju så smart! Då bra att du blir färdig någon gång!<< Prestationsångest. För jag är inte alls lika smart längre. Inte ens i närheten. Och alla kommer att märka det när det går åt helvete. Och då har jag slösat bort tid med Elvira. Bara för att jag snart är 25. Stressad och ställer för höga krav på mig själv. Dum helt enkelt. Fan vilken ångest jag har nu.
2 kommentarer:
Åh oj vad jag kan skriva under på det här...
fyller 26 i år och livet ser inte alls ut som jag trodde det skulle se ut,livet är inte alls som jag tänkte det..
Min hjärna har blivit mos och fast alla säger att livet inte är en tävling så hoppar stressen på mig,verkligen hoppar och stampar och pressen att hela tiden lyckas,att hela tiden vara så j*vla bra..
Jag kan säga till dig "Jenny,är det här verkligen en bra idé?Var hemma med Elvira i stället"
Men å andra sidan så känner inte jag dig och det kan vara en lysande idé att plugga igen..
Och fungerar inte hjärnan som vilken muskel som helst,den behöver träning..
Den kanske kommer vara lite svag i början men i slutet kommer den vara superstark:)
Hoppas du kommer klara det och bara så du vet så är 25 år ingen ålder,vi ska väl leva i 60 år till:)
Kramar
Annica! Tack för din fina kommentar! Det är skönt att veta att det inte bara är jag som känner mig stressad, trots relativt ung ålder. Och så blir jag ledsen, för jag önskar att det bara var jag som var stressad för det är en jobbig känsla att jagas av.
Livet är ingen tävling, det har väl folk kanske rätt i fast jag inte hjälpa att tycka att de som säger det är de som alltid verkar ligga bäst till, de som har tagit täten i den tävling de inte låtsas känna till. (Negativa/bittra/missunsamma-klubbens ordförande har talat!)
Fast visst har du rätt min vän, 60 år till och vi kommer nog hinna med tåget vi också!
Kramar på dig!!!
Skicka en kommentar