Men det är något som jag har svårt för, det stockar sig och fastnar i halsen, hindrar luftvägarna, gör det svårt att andas. Och jag sörjer det. Vi tycker om att umgås, jag, Daniel och Elvira. Vi gör saker tillsammans och det är då jag mår som bäst men så är det alltid en tagg, eller ett hål i hjärtat. För det är inte hela min familj. Vi fattas en. Vi är inte allihop vid bordet när vi äter, eller i badrummet när vi badar, när vi läser godnattsagan eller åker och storhandlar. Jag kan inte säga de orden för då tänker jag på att en av oss, en i vår familj är inte med för han är på kyrkogården. Det känns som om jag säger "hela vår familj" utan att lägga till Winston som saknad så räknar jag bort honom. Och så gör det ont. Ända in i benmärgen. Lika ont som tanken på att han är där och inte här och att han blir borträknad alltid gör. Och jag kan inte säga det för ända sen han försvann har jag varit halv. Heltrasig. Jag önskar att det var lätt att ändra tankar, känslor, sanning och verklighet. Jag önskar att "Nu gör vi det här hela familjen" - var något jag kunde säga, Winstons frånvaro till trots, för Elviras skull. Och för min och Daniels skull. För familjens skull antar jag. För den familjen jag har. Små ord med stor betydelse, små ord jag önskar att jag kunde säga utan närmare eftertanke.
4 kommentarer:
Någonstans försöker jag tänka att vi är hela familjen när vi är samlade för Linus bor huvudsakligen i mitt hjärta och det är bara hans aska som bor på kyrkogården men förstår att tanken är jobbig. När jag hittar jobbiga tankar försöker jag vända på dem men det är skitsvårt att intala sg själv. Mycket lättare att förklara för andra... Kram
Det känner jag också igen jättemycket, vi har förlorat en pojke som blev 1,5 år och har en lillebror som nu är 2 år. Jag har också jättesvårt att säga hela familjen eller alla i familjen. Vår kille har nu börjat säga mamma, pappa och sitt namn och lägga till alla. Och varje gång gör det ont för att vi ju inte är alla. Jag vet inte hur man ska komma ifrån det, men kanske blir det lättare när man kan prata mer med sitt barn om det.
Kramar till dig
Ulrika Som hittade länken till din sida via Minimalla.
Hej! Vill bara titta in och säga att ert öde har berört mig så otroligt. Läste dina inlägg på Familjeliv när Winston precis hade gått bort, och har tänkt på dig så många gånger sedan dess. Du skriver så gripande om era känslor, och jag har precis suttit och storgråtit framför datorn när jag läste om hur det gick till när Winston dog. Jag har själv två únderbara ungar (-08 & -10) och kan inte ens föreställa mig hur fruktansvärt det skulle vara om något hände dem. Jag beundrar din styrka!
Jag känner igen mig. Det eviga dåliga samvetet. Jag kan få smått panik om jag vid något tillfälle nämner familjen vid namn men av någon anledning inte nämner Troy (i vissa sammanhang bli det så...) och jag måste viska för mig själv hans namn. Det känns hemskt, för jag vet ju att JAG aldrig glömmer honom - ändå är det så svårt.
Nåväl. Jag känner igen mig i dina tankar och önskar att jag också kunde säga "hela familjen" utan magont.
KRAM
Skicka en kommentar