När lilltrollet har somnat och vi "kollar" henne gång på gång, så kollar vi ju inte för att se så att hon sover, vi kollar henne för att se att hon lever. Skulle hon ha vaknat till i sängen så vet vi ju med säkerhet att hon kommer somna om men att hon andas och lever det tar vi aldrig för givet, aldrig, aldrig, aldrig. Så när vi kollar Elviran så går vi alltid fram till henne, ser så hon inte har något över ansiktet, stannar och lyssnar på några andetag, trots att hon har andningslarm.
Jag frågar ofta vänner och bekanta runt mig som har barn hur ofta de kollar sina barn när de somnat. Vanligaste svaret är att de kollar någon gång. Att rädslan för PSD finns hos alla föräldrar det har jag förstått men de flesta jag känner oroar sig betydligt mindre för det när deras barn kommit upp i 6-12 månaders ålder.
Nu fattar jag ju att alla föräldrars största skräck är att barnet ska dö. Att grundorsaken till att man kollar till sitt sovande barn någon/några gånger per kväll egentligen är för att säkerställa att barnet mår bra och lever, så är jag övertygad om att det är för alla. Men det jag inte vet och undrar är väl om andra, främst då de föräldrar som inte varit med om de flesta föräldrars värsta mardröm, också lever med tanken, fasan, skräcken varje gång de kollar sitt barn; tänk om hon inte andas. Jag undrar om andra föräldrar, i normala fall (när barnet är friskt), är i stort sett hundra på att deras barn lever men kanske inte så säker på att barnet sover, och därför kollar en extra gång.
Anekdot; Jag är på stan med min vän A och hennes vän B. Vi har alla tre var sitt sovande barn i vagn. Vän B's barn ligger nedbäddat och instoppat i stor tät åkpåse och mössa över ögon, ingosad med filt över ansiktet. Vän B berättar att barnet älskar att sova så och kan sova gott länge i vagnen. In och ut, affär efter affär. Elviran sover och sover, av och på med filtar och åkpåse. Gång på gång drar jag lite lätt i hennes napp för att se att hon suger till lite för att ha kvar den i munnen. Andetagen syns om man stannar upp och kikar lite noggrannare men med jämna mellanrum lägger jag en hand på hennes mage för att känna, vara helt säker. Vän A's bebis har vaknat. Vän B's barn ligger kvar instoppad i vagnen, mamman är säker på att barnet sover. Jag iakttar dem noga, jämför mig med henne. Jämför mitt förhållningssätt till mitt barn med hennes förhållningssätt till sitt barn. Jag dömer henne inte, aldrig för hon har ingen egentlig orsak till oro, hennes barn är friskt och allt är normalt. Men jag, med det jag bär med mig, blir nervös av att hon inte känner på sitt barn, förvissar sig om att hon lever. Efter en timme känns det som om det kryper i min kropp av oro för hennes barn. Jag hamnar själv med hennes vagn och barn, hon kollar runt bland hyllorna och i smyg lägger jag en hand på åkpåsen, väntar på andetag, känner och pustar ut. Men i allra största hemlighet för jag vet ju att det är lite knäppt av mig och kanske trampar på någon tå.
"Älskling, kan inte du springa och kolla så att Viran lever?"
Normalt för oss. Men jag undrar hur långt ifrån det normala vi egentligen är.
7 kommentarer:
Jag är precis likadan som du fast det aldrig hänt mina barn något kan jag inte släppa oron över spädbarndöd, mina barn är ändå 3 och 1 år men efter ha läst massa inlägg på Familjeliv om hemska saker då barn i senare ålder också dött plötsligt i sömnen kan jag inte riktigt slappna av.
Jag sitter i soffan om kvällen och säger exakt de orden du säger till din sambo med ibland undantag; kan du se efter att han andas.
Tror inte jag hade varit sådan här om jag inte läst massa på familjeliv som jag gjort och insett då att Men det kan ju hända mig med och sedan dess är jag mer på min vakt, tittar till dom mycket ofta.
Jag skaffa andningslarm till min äldsta när jag vänta honom 2007 och det va för jag läst på FL om hur bra det är då man slipper oroa sig m.m. och jag är väldigt orolig av mig själv till naturen så egentligen är det inte konstigt, men andningslarmet lugnar mig så är det bara. Vissa i släkten har påpekat varför jag har det och då har jag sagt för att man ska kunna ingripa ifall något händer då säger de en urdum sak; äsch sådant hade man inte förr, då säger jag nä och tyvärr dog också fler pga det.
Mitt andra barn samsov med mig under sina första månader och jag hade ångest varje gång för jag inte hade något larm på honom för det låg ju i spjälsängen så jag vakna med panik varje gång jag vakna :( så jag ska absolut skaffa ett andningslarm som man kan sätta på blöjan på denna bebisen men pga av det är rätt dyrt så blev det inte av när min andra pojke föddes men nu så :)
Det med att kolla andras bebisar det har faktiskt jag också gjort i smyg, för eftersom jag tänker som jag gör så har jag gjort det lite snyggt..
Oj detta blev långt men ville bara berätta att en person som inte gått igenom det du har ändå kan vara som du och tänka så.
Ta hand om dig och din oro är såklart berättigad om något..kram
Hej...
Jag oroar mig för mina barn, jag har 2 barn som lever.. Men jag är såå rädd för att dem ska dö ifrån mig.. Jag kollar min minsting som är 1,5 år varje kväll innan jag lägger mig, jag kollar några ggr när han ligger i vagnen o sover medan vi är ute o går. Jag har oxå en son på 6 år, o varje kväll innan jag lägger mig så går jag in o lyssnar tills jag hör ett andetag.. Och det gör jag för att jag är rädd.. Dem är det finaste jag har, dem är mitt allt..
Jag har en vän som har en liten dotter på 4 månader, och ibland när vi ungås så kommer jag på mig själv med att lyssna eller känna på henne när hon sover, speciellt när hon sovit väldigt länge.. Min vän brukar då titta på mig och säga: "Hon lever.." Och så skrattar min vän lite grann.. Och jag tycker inte att mitt sätt är onormalt eller konstigt, det visar ju bara att jag bryr mig om min vän och hennes dotter..
Jag tycker inte att du/ni är långt ifrån det normala.. Ni är normala föräldrar som älskar sitt barn och som är rädda för att förlora henne..
Och självklart ska ni kolla hennes andning om ni vill/behöver det..
Det är förståeligt.. Man är rädd om sina barn... :-)
Kram I
Tack för svaren och för att ni delar med er, Emma och I!! Det är skönt att veta att man kanske är lite normal ändå och inte alltid har ett beteende som är uppåt väggarna. Att alla föräldrar oroar sig för att deras barn ska dö, det visste jag, för det oroade jag mig för med Winston också. Nu är dock oron för det mer verklighetsförankrad och inget jag kan vifta bort och tänka att "det är sånt som händer andra". Jag tror dock inte att man behöver ha varit med om förlusten av ett barn för att känna så. En generell oro känner alla föräldrar, det kommer med uppdraget. Att se att barnet är OK är väl anledningen till att föräldrar kollar sina barn. Men de lite mindre nervösa människorna, de som kanske tänker att "det händer andra, inte oss", de vet jag finns. De som kollar för att se så att barnet sover och inte varje gång förföljs av rädslan för att barnet inte lever, dem måste jag nog erkänna mig mäkta avundsjuk på!
Emma: Det här med familjeliv känner jag verkligen igen! Såpass att jag har förbjudit mig själv att gå in där och läsa om allt hemskt som kan hända barn, även om min historia är en av alla de skräckhistorier som finns att läsa där, så klarar jag helt enkelt inte av andras i den utsträckningen som FL erbjuder. Just för att man som du skriver blir så medveten om att de är helt vanliga människor som drabbats och har det hänt dem kan det hända oss (i mitt fall; hända oss igen).
Angående andningslarm så tycker jag inte att du ska lyssna på släktingar och omgivningens tyck och tänk. Jag tror inte att ett larm garanterat kan rädda livet på ett barn, man vet väl för lite om psd för att ens säkert kunna säga att ett larm och vad det innebär helt skulle eliminera risken. Man vet ju inte om man kan häva ett andningsuppehåll. Men vi skaffade larmet av den anledning att vi inte vill hitta en död bebis. Slutar barnet andas så vill man ju veta det och åtminstone få chansen att göra något. Men när det kommer till larmet är jag ändock kluven, vi hade aldrig skaffat larm till våra barn om inte Winston dött och larmet vi har på Elvira känns både bra och dåligt, bra för att vi känner oss lite tryggare men dåligt för att det blir en besatthet vid att hon alltid måste vara larmad. Svårt!
Stora kramar till er båda!!
Min dotter är 19 månader nu och varenda gång hon sover middag eller sover för natten kollar jag henne.
Om jag vaknar på natten och jag inte hör några andetag blir jag kallsvettig, ögonen tåras och hjärtat börjar banka och det är med ångesten rivandes i kroppen jag hoppar ur sängen och lägger handen på hennes mage.
Jag vill inte flytta henne till ett eget rum för då kan jag inte lyssna till hennes andetag.
Och jag kan inte somna om jag inte hör dom.
Min dotter är frisk, hon föddes visserligen i vecka 25 så minnena från andningstoppen hon hade under flera veckor sitter väl kvar men nu är hon ju konstaterat frisk och vi har inte behövt påminna henne om att andas på flera månader.
Alla känslor är normala har jag lärt mig :)
Hon är väldigt fin er Elvira, visst är hon väl väldigt lik winston?
Katarina: Åh så rätt du har, alla känslor är normala!
Måste skriva dock att andningsstoppen ni upplevt med er dotter låter otäckt, jag förstår om du har en oro som gör att du med ångest flyger upp om nätterna och inte vill lägga henne ensam i eget rum. Vi har ett tredje rum som det är tänkt att Vira ska få, när hon är 14-15 år eller så! Innan dess kommer jag inte kunna släppa henne känns det som!
Och tack, ja, hon är lik Winston! Han var lite mörkare i hyn, hon är riktigt blek så det gör dem lite olika. Men när hon ler, sådär stort och innerligt, då är hon som en direkt kopia. Lika fin!
Kramar!
Vi kollar också. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Jag orkar inte tänka tanken vidare "vad skulle hända om jag inte kollade" och trots att jag vågar tro på liv, behöver jag ibland påminna mig om att hon faktiskt lever. Och jag känner igen tanken "tänk om hon inte andas". På några meter hinner jag tänka det värsta hundra gånger om.
Stor kram till dig
Känner igen mig så i hur vi har varit med vår son som kom efter vår dotter (som dog, i magen visserligen). Vi kollade jämt, jämt, jämt. Släppte när han var kring 1 år. Men fortfarande (snart 3 år) kan jag vara orolig när han är sjuk.
Jag har kollat barn på bussen också och dragit en lättnadens suck när jag sett att filten guppar upp och ner :).
Vänners barn har jag smygkollat.
Vill inte att ngn fler ska drabbas om jag kan undvika. Vill ju inte att någon ska inse hur onormal man är :).
Kram
Skicka en kommentar