Det syns inte alltid på oss

Igår blev vagnen såld. Ett rart par som tydligen bodde en gata bort kom och hämtade den. De såg så härligt naiva och förväntansfulla ut när de klappade på sin mage och berättade att deras bebis, deras första, skulle komma i juni. Elvira höll låda, som vanligt när det kommer folk. När de frågade om det var hennes vagn, hon som legat i den hittills skrek min inre mamma, hon som är mamma till två att; Nej, det är inte hennes vagn, det är hennes storebrors vagn. Men jag sa att; Japp, det är hennes, hon som legat i den. En halv sanning. Så ni har bara haft den till ett barn? Svar; Ja. En hel lögn. Visst hade jag kunnat sagt sanningen men det blir alltid följdfrågor. Följdfrågor med hemskt svar och jag ville inte skaka deras värld. Jag kände att de inte behöver få veta att det händer på riktigt, att det kan gå så in i helvetes snett att barn faktiskt dör, att det händer så vanliga människor som oss, vi en gata bort. Jag vet ju såklart inte om de redan kommit i kontakt med den verkligheten, men deras naivitet var så fin, så oskyldig och de påminnde mycket om mig och Daniel när vi väntade Winston. Jag kände att de kunde få vara förskonade från vetskapen om att ett av de barn som legat i den vagnen har gjort något som är ovanligt för barn; dött. Och så lät jag dem istället tro att vagnen bara är en vanlig vagn som vanliga barn haft. En helt vanlig familj, med barn i livet. En vanlig familj som de köpte sin första barnvagn av. Inga som kletar sig fast i minnet.

När de stängde dörren kändes det ok. Sen fick jag dåligt samvete för att jag inte bara sålt Winstons vagn utan dessutom ljugit om honom. Så grät jag och mådde dåligt. Idag känns det bättre. Det var ett bra beslut att sälja vagnen och jag hoppas att de får lika mycket glädje och fina minnen av den som vi fått.