Då ska vi fira!

Det blir inget storslaget firande av min födelsedag. Detta trots att 25 är en big deal. Jag har aldrig varit mycket för firandet av att jag blir äldre. I alla fall inte sen jag slutade räkna halvår och insåg att år som går inte längre innebär att jag får göra roliga saker utan snarare att det stämmer det där man säger. Om små barn och små bekymmer, stora barn och stora bekymmer. Och just i år känner jag synnerligen inte att det är så mycket att fira. Att bli 25 är ju ingen bedrift. Bedriften skulle väl på sin höjd ligga i att jag överlevt ett år till sen sist den 13:e maj inföll. Nej, det  blir en bit tårta - med närmaste familjen. Och jag hoppas på en present. Sen får det vara nog.

Vi ska spara firandet, och jag vet precis till när. När jag står där, med ett godkänt examensarbete och en lärarexamen i hand, då ska vi fira! Då ska jag slå klackarna i taket och ge mig själv en rejäl kram och klapp på axeln. Då har jag åstadkommit något, bestigit ett av de allra största hinder för ett fortsatt liv som tornade upp sig likt ett obestigligt berg, där i slutet av 2009. När jag har bestigit berget, tagit mig både upp och ned levandes, då kan jag ärligt säga att jag genomfört mitt livs bedrift. Utan att glida på någon räkmacka, inga bananskal, ingen hänsyn tagen till min livssituation. Bara ren och skär viljestyrka, kämparglöd, blod, svett, tårar och oberäknelig tid. Då, när det ligger bakom mig och framtiden ligger framför - då ska vi fira. Stort! 

(Här kan det väl då vara passande med en liten statusuppdatering angående examensarbetet: Jag är på banan. Tack vare ett enormt moraliskt stöd från min allra bästa vän har jag hållt i och hållt ut. Det är sex dagar kvar innan slutmanus ska lämnas till handledare. Tolv dagar kvar tills det ska godkännas för opponering. Med 36 sidor skrivna är jag nu i slutskedet med diskussion och finslip. Jag är definitivt på banan.)