Det går så fort och hon har blivit så stor. Hon knatar runt, tränar på att stå själv lite, har fått två små tänder och egna intressen. Vår fantastiska, underbara unge. Jag kan inte begripa att vi har sån tur som får uppleva Elvira. Älskade Elvira! När jag ser på henne känner jag mig rikast i världen.
***
Ikväll tog batteriet till andningslarmet slut. Skit, skit, skit. Vi hade bestämt oss för att inte köpa något nytt, att när batteriet tar slut så får hon sova olarmad. Det var lätt att vara morsk, men nu känns det jobbigt att fullfölja. Vi har nog inte riktigt lärt oss än att fullt tro på livet.
/Något ångestladdad.
/Något ångestladdad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar