I svallvågorna av förlusten av Winston funderade jag mycket på framtiden. (I alla fall efter att jag tvingats inse att det fanns en framtid vare sig jag ville eller inte). Många tankar som jag hade då kretsade kring hur jag skulle göra i vissa situationer, främst då i situationer där jag måste berätta något om mig själv, exempelvis hur många barn jag har eller önskar mig. Jag minns att jag letade febrilt efter rätta svar, erfarenhet och visdom från andra som förlorat barn, som redan gått vägen jag precis ramlat in på. Ibland fann jag svar, ibland fanns inga svar att finna. Jag tänkte i alla fall dela med mig av ett inlägg, ett "så här gör jag" utifall en vilsen själ med hål i hjärtat efter dött barn skulle råka ramla in här i hopp om svar.
För tydligen kom en framtid och jag har blivit försatt i ett antal situationer då den informationen om mig själv har varit relevant att dela med andra. Och jag har en tumregel;
Jag går på känslan och gör som jag vill. Ibland säger jag att jag har två. Ibland gör jag det inte. Det beror helt på situationen, på personen som frågar och på hur och om frågan ställs. Om en person som jag inte känner pratar med mig om barn så känner jag inget behov av att berätta hur många jag har. Om en främling frågar om Elvira är vårt enda barn säger jag bara "nej, vi har en son också", följdfrågor om hans ålder svarar jag ärligt på. En fråga om hur många barn jag fått kan jag ju inte svara annat än två på. På en direkt fråga om hur många barn jag har säger jag oftast "två, varav ett i livet". Frågar någon hur många barn jag vill ha säger jag att jag vill ha så många som livet önskar ge mig, helst två till. Alltså vill vi ha fyra barn, tre i livet.
Nu är jag ställd inför en ny utmaning, jag söker jobb. I mitt personliga brev har jag i valet om vad jag berättar om mig själv utgått från arbetsgivare och från vad jag vid tillfället jag söker önskar berätta om mig själv och bli ihågkommen för. Att i ett personligt brev berätta att man förlorat ett barn, det sätter en prägel och i mitt yrkesliv (eller inte i något liv alls) vill jag inte att förlusten av mitt barn ska definiera mig. Här följer två exempel på hur jag gjort, ett berättande och ett ickeberättande;
"... Jag och min sambo har två barn, Winston och Elvira. Winston fick vi ha i fyra månader innan han tragiskt gick bort. Elvira är hans lillasyster och vår lilla solstråle i livet... "
"... Jag är mamma och sambo. Jag lever ett aktivt liv där jag tar vara på livets små och stora glädjeämnen! Vid en intervju berättar jag gärna mer om mig själv! ..."
Sen får det bära eller brista!
2 kommentarer:
Jag tycker absolut om både alternativen,men det andra lockar ju absolut till att kalla dig på intervju
// Kram
Jag förstår precis hur du menar. Jag har också funderat så mycket fram och tillbaka på hur jag ska säga, hur många barn har jag och vilka vill jag lämna ut så mycket till att de får veta att min minsta flicka inte lever längre. Jag har också funderat över vad jag vill bli ihågkommen för, oftast vill jag inte berätta om Livia, känns som att tiden oftast är så knapp att jag inte kan göra henne rättvis, sen vill jag heller inte att människor ska ge mig den där blicken "åhhh, stackars dig, hur orkar du".
Jag tycker också att den sista stycket var väldigt tilltalande, kändes spännande på något sätt. Hoppas att du snart hittar ett arbete som du kan trivas med!
Skicka en kommentar