Att älska ett barn som bara funnits och inte längre finns

Att vara förälder till ett barn som gått bort innebär ett annorlunda föräldraskap. I mitt uppdrag att vara förälder åt Winston har jag inte många uppgifter. Det största går ut på att ömt vårda hans minne. Det går ut på att se till att han och jag får tid för varandra i mitt inre. Mitt fysiska uppdrags enda uppgift gentemot honom är att hålla fint vid hans grav. Det är det enda som åligger mig, det enda jag kan göra. Det finns inga broschyrer, tidningar eller goda råd jag kan ta till mig när jag inte orkar, eller när jag tvivlar på om jag gör rätt. Det är ett onormalt föräldraskap på alla sätt och vis.

Det enda som påminner om ett vanligt, ett normalt föräldraskap är att det finns kärlek. Jag älskar Winston, med varenda vrå av mitt hjärta och allt jag är. På många sätt är jag uppfylld av kärleken till honom. Trots att vi inte fick lång tid tillsammans så älskar jag honom för att jag varit med om honom, mitt barn - det innebär en kärlek som kom naturligt och som gav min själ en ny färg. Att jag kommer att älska honom för alltid, det vet jag med säkerhet. Men det är svårt, för det är nu en olycklig kärlek på så många sätt. Det är svårt att behålla glöden i kärleken till någon man inte träffat på så länge. Det är svårt att älska någon man inte kan ta på, hålla nära, se i ögonen och få bekräftat att han vet att jag älskar honom. Att vilkorslöst älska sitt barn är med säkerhet lätt, i vanliga fall. Men i ovanliga fall, som vårt, så är det inte alltid så enkelt. Inte när det finns ett villkor, ett pris: Att vi betalar för vår kärlek med sorg. Vår kärlek innebär sorg. Om jag inte älskade honom så förbannat mycket så skulle det inte göra så fruktansvärt ont att han inte är här.

Det är också svårt för att kärleken inte förnyas och inte växer - det kan den inte göra för vi är inte med om någonting tillsammans längre. Vår kommunikation är en envägskommunikation. Från mig till honom. Helt utan respons, helt utan samspel. När barnet är vid liv, närvarande, på riktigt, existerande, då är det lätt. Det är lätt att se på sitt barn och älska allt man ser. Ögonen, den lilla fina näsan, födelsemärken, allt som gör barnet unikt. Det är lätt att älska sitt barns personlighet. Allt ändras ständigt med ett barn, allt växer, förfinas, förnyas och blir mer och mer älskvärt. När barnet inte längre lever, inte finns att se på och samspela med blir det svårt. Jag älskar det jag har i minnet, det jag minns av Winston. Men det kan inte förnyas, inte växa. Så kärleken växer inte den heller. Den finns där, den kärleken som var och alltid kommer att bestå. Det som håller den vid liv beror egentligen endast på att det en speciell typ av kärlek, en kärlek vars existens inte ens döden kan rå på - föräldrakärlek.