Ännu en...

lördag. Men än så spelar det inte så stor roll vad det är för dag i veckan, mina dagar ser ganska lika ut. Jag har börjat plugga igen men det går jättedåligt. Det är som om min hjärna inte fungerar längre. Jag försöker i alla fall att tvinga den till ca en halv timmes koncentration om dagen. Jag lyckas med ungefär hälften. Det är viktigt att jag läser färdigt. Men det känns oviktigt. Det är väl en av sorgens alla bieffekter.

Det har gått över fyra månader sen Winston dog nu. Över fyra månader. Alltså har han varit död längre än vad han levde. Det gör inte mindre ont. Nästan snarare mer ont. Nu har jag ju varit änglamamma längre tid än jag fick vara mamma. Nu har döden varit en del av vårt liv längre än vi fick glädjas av livet. Och det går inte en sekund utan att jag önskar att det var tvärtom.

Och så om föregående inläggs näst sista stycke:
Jo, Winston ska bli storebror. I början på augusti. I veckan som gick var vi på det tredje ultraljudet och kikade in på det som ska komma att bli vårt andra barn. För det mesta så låtsas vi inte om det men ibland så gör vi små tafatta försök att låta glädjen ta lite plats. Det är dock svårt nu när vi börjat vänja oss vid döden, att låta livet få en liten plats. Vi tar dock inte ut något i förväg, det finns inga garantier, det har vi lärt oss den hårda vägen.

Och jag minns tillbaka till det inlägget KÄRLEKSBARN jag skrev när jag väntade Winston.. Tänk att få vara så naiv igen. 2009 blev i alla fall ett år vi aldrig glömmer.

Jag saknar dig, älskade lilla barn. Alltid.

Hyresgästerna

I min kropp bor det många. Gäster som stannar och blir boende. Boende som flyttar utan att meddela mig och ingen som betalar hyra. Hyran står jag för.

I mitt huvud bor jag, mig, min och mitt. Ganska nyss flyttade Döden och Sorgen in. Jag försökte att protestera, säga att de inte var välkomna men de bara skrattade och sa att det inte var mitt beslut att ta. Jag försökte säga att vi har fullt, inga lediga lägenheter men de kontrade och sa att de ingen lägenhet behöver, de kunde bo i alla väggar. I alla golv. Bli allas luft. När Mitt Gamla Jag fick höra att Döden och Sorgen kommit till huset så flyttade hon. Hon tog med sig sina husdjur Hopp och Naivitet. In i hennes gamla lägenhet flyttade Mitt Nya Jag. Hon hade med sig sina husdjur Hopplöshet och Osäkerhet. Granne med Mitt Nya Jag bor Spökena. En stor familj. Lust, Glädjen och Kärleken är sambos, de bor i en liten studentlya utan kök. Bredvid dem bor Hat, Ilska, Frustration och Irritation. Det brukar uppstå fruktansvärda grannfejder mellan dem och Glädjen och Kärleken. I mitt huvud bor också Värk. Och Stress. Jag har ett tvillingpar som hyr en lägenhet också, de heter Svartsjuka och Avundsjuka. De är ett ganska otrevligt syskonpar. Mittemot dem dom Skam och Skuld. Sen har vi Frågorna, en familj där Varför har huvudrollen. Och så har vi förstås Förtvivlan, Uppgivenhet, Oföretagsamhet, Brist, Rösterna, Obehag, Tårarna, Kylan och alla små Minnen.

I mitt hjärta bor mitt Första Barn. Mitt Gamla Jag bor nu tillsammans med honom och de tar hand om varandra. Glädjen och Kärleken brukar hälsa på dem. De leker, blåser mitt Första Barn på magen, sjunger visor och vaggar honom till sömns. Det är dock inte alltid bra för Döden och Sorgen kommer ofta på besök för att visa vilka det är som bestämmer.

Saknad och Trötthet bor i hela min kropp. De har sin hembas i hjärtat och har strategiskt placerat ut arméer i hela kroppen.

I min livmoder bor sen 17 veckor tillbaka mitt Andra Barn.

Hyran jag betalar är tyngden i mina steg.

... Och min båt var gjord av sand

Jag ville tro att det skulle gå. Jag hade ju ett liv innan Winston föddes. Jag levde innan han gjorde det och jag ville så gärna hålla fast vid att det kan gå efter också. Nu har jag inte pratat med mina vänner på snart en månad. Det har blivit ett nytt år. Jag vet inte vad jag ska säga även om jag inte behöver säga något alls. Jag har glömt hur man ler. Jag har glömt mitt skratt. Vi har blivit till skuggor av oss själva. Grå skuggor som tysta vandrar över kyrkogården för att träffa och tända ett ljus för vårt barn. Och smärtan säger mig att nej, det går inte. De som tror sig veta säger att sorgen inte är linjär, den går i vågor. De glömmer säga att den går i vågor på ett kolsvart hav i en värld där solen aldrig lyser.

Nu berättar jag. Det finns egentligen inga ord som kan förklara det som hänt. Jag kan inte hitta något sätt att förklara hur vi förlorade vår pojke så jag kommer bara att skriva det rakt upp och ner. Hur det som var en helt vanlig fredag, det som skulle varit en helt vanlig fredag, blev dagen som för alltid förändrade våra liv.

Torsdag kväll:
Winston och jag badar i badkaret. Vi gosar, myser och han tittar på skummet och plaskar lite. Efter en stund blir han lite kinkig och trött på att bada så vi duschar av oss och går upp. Jag tar på mig kläder och Winston får njuta av lite nakentid i sängen. Vi sitter och pratar jag och han och jag ger honom lite babymassage med olja. Han får en blöja på sig men verkar lite varm så jag väljer att skippa kläder. Klockan är fem. Vi ligger bredvid varandra i sängen, jag och min lille älskling. Han ligger på sidan och tittar på mig. Sen börjar han att gnugga ansiktet mot madrassen och gäspar. Som han alltid gjorde när han blev trött. Jag lägger ett täcke över honom och mig och håller honom i handen. Där somnar vi och sover till 22. Winston vaknar och är hungrig. Vi fixar välling som han äter som vanligt och somnar om på mitt bröst. Vi sitter hela familjen i soffan en stund och Winston sover på mig. Jag kramade honom hårt och snusade lite på hans hår. Sen går vi och lägger oss. Winston låg lite halvt inrullad i sitt täcke mellan oss och vi låg ovanligt nära varandra alla tre den natten. Jag halvsov hela natten och låg och höll en hand på mitt lilla barn. Han vaknade två eller tre gånger och fick lite välling och somnade om.

Fredag:
När morgonen kom gick jag upp kl 7 som vanligt. Winston var vaken. Jag klädde på mig och kämpade mot tröttheten och viljan att skippa praktiken och stanna hemma istället. När jag tassade runt i mörkret i sovrummet låg Winston och tittade på mig. Innan jag gick gav jag D en puss och klappade Winston lite på handen och sa hej då. Han mörka små ögon syntes väl i mörkret och nu, när jag i efterhand vet att det var sista gången jag såg hans ögon så har den bilden etsat sig fast.

Jag åkte till praktiken.

På praktiken som jag gjorde i en förskoleklass hade vi teater. En musikalisk teater. I sista akten så sjöng de om döden. Att det finns tre små djur som hjälper barn som dör. Smeker deras hår och håller dem i handen så att de inte ska vara rädda. Jag fann en konstig tröst i det.

Kl 12 går vi och äter med barnen. Precis när jag satt mig ner kommer en ur lärarkåren springande och säger att jag har telefon. Vi går mot personalrummet och när hon säger att det är akuten börjar jag halvspringa. Väl framme vid telefonen får jag höra en kvinna i luren. Hon säger att hon ringer från akuten och att jag måste komma dit, att någon måste köra mig dit direkt. Jag frågar vad som har hänt och hon säger att det är bäst att jag kommer dit för att min lille pojke inte mår bra. Allt blir kallt. Vi lägger på och någon säger att de ska köra mig till akuten. Jag hyperventilerar och springer och hämtar mina grejer sen sitter vi i en bil och jag gråter halvt hysteriskt och har total panik. När vi kommer fram springer vi in och nån visar mig vägen till Daniel.

Han sitter i ett litet rum med en sköterska bredvid sig och han gråter helt hysteriskt. Jag springer fram till honom och frågar vad det är som har hänt och D säger; han andades inte. Hela världen börjar att snurra och jag slår sköterskan och skriker åt henne att jag vill ha mitt barn. Då säger hon; Du ska få se honom. Orden ekade i huvudet på mig och jag förstod direkt vad hon menade. Sen var jag och D själva i rummet i vad som kändes som en evighet. Vi låg på golvet och skrek och grät, försökte hålla om varandra.

Dörren öppnades och sköterskan kom tillbaka. Bakom henne stod en läkare med Winston i sin famn invirad i ett grönt täcke. Han lilla fot stack ut. Jag tittade på henne och sa; Han är död. Hon nickade till svar och vår värld gick sönder.

Efter bara några sekunder lyckades jag att skrapa upp mig från golvet, satte mig i soffan och bad att få hålla mitt barn. Jag fick honom i min famn, hans lilla kropp, och han såg ut precis som om han sov. Jag gjorde desperata försök att väcka honom och försökte samtidigt att intala mig själv att det är bara en jävla mardröm, detta händer inte på riktigt. Han hade bara en blöja på sig och jag höll en hand på hans mage och kände hur han bara blev kallare och kallare för varje minut som gick. Allting snurrade runt och det kändes som om en sekund var 100 år lång men ändå ville jag stanna tiden. Gå tillbaka i tiden. Jag ville väcka honom. Hålla i honom levande. Få tänka att det är sista gången jag ser honom le.

Det ringdes samtal till våra föräldrar som kom. Vi åkte hem och hämtade grejer och kläder till honom och jag ringde på hos min bestis för att berätta att Winston dött. Vi åkte tillbaka till sjukhuset och jag höll i min lille pojk när vi tog på honom kläder. De finaste randiga kläderna och mössan. Vi tog fotavtryck och handavtryck på hans lilla stängda hand som redan blivit för kall för att kunna öppna. De tog kort på oss när vi höll i honom och kort på hans ansikte. Vi låg en stund med honom i sängen och när det blivit alldeles mörkt ute blev det dags för oss att lämna honom. Vi grät oavbrutet och önskade hela tiden, varenda sekund att detta inte får vara sant.

Två ambulanser hade kommit och de hade gjort allt de kunde för att rädda honom, att de inte ville sluta.
De sa till oss att det inte fanns någonting som tyder på annat än att Winston dog hemma i sängen, bredvid sin pappa, i plötslig spädbarnsdöd.

Fredag natt sov vi hemma. En djävulsk natt.

Lördag:
Alla våra närmaste vänner har fått beskedet och vi är många som åker till bårhuset för att ta vårt sista farväl av Winston. Vägen in till honom på bårhuset var den längsta jag någonsin gått. Varje steg kändes som en mil och det var en väg jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle gå. Han låg i ett rum i en liten korg, invirad i sin filt med kaninen och elefanten vid sin sida. Han hade sina nappar och en nalle från musikmobilen. Jag tog upp honom och satt med honom. Våra vänner kom in och tittade på honom. När vi var ensamma med honom spelade vi speldosan för honom och jag nynnade 'nu i ro slumra in' för honom så som jag gjort så många gånger förut. Men den här gången så var det för sista gången.

Ett helvete har följt den 16 oktober.

4 november hölls begravningen. En vacker begravning med ca 50 av våra nära och kära. Mycket ljus och musik.

Nu har det gått 29 dagar. 29 dagar i tomhet, sorg, saknad, förtvivlan, hopplöshet. Hur jag ska orka en dag till är för mig ofattbart. Jag vill bara vara med honom, det gör ont i själen och kroppen för att jag saknar mitt barn så. Jag andas men luften verkar inte veta vart den ska ta vägen. Jag önskar honom tillbaka. Önskar önskar önskar.

Till Winston

Jag ville lära dig att färgen grön är som gräset du känner under dina bara fötter. Kittlande och livfull.
Att färgen gul är som solen. Varm och energisk.
Att färgen blå är kall som is och snö som man kan fånga på tungan på vintern om man har tur.
Att färgen brun är som dina ögon, vackraste i världen.
Färgen vit är som glädjen för att vi har varandra.
Jag ville lära dig att färgen röd är varm som kärleken du känner när jag kramar dig.

Nu får jag inte lära dig något mer. Bara acceptera att färgen svart står för tomheten efter dig. Mamma älskar dig. Har alltid och kommer alltid att älska dig.

Du fattas mig.

Vila i frid

Det tynger mitt hjärta att berätta för er att vår älskade Winston har ryckts ifrån oss. Fredagen den 16 oktober somnade han in.
Vi älskar dig.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever; I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood,
For nothing now can ever come to any good.

Almost famous

Idag var vi med i riktiga tidningen. Jag bjussar på denna. *NLT´s hemsida*

Välkommen till världen

Winston

Jenny Rydberg och Daniel Green, Lidköping, fick den 18 juni en pojke, Winston. Han vägde 3 885 gram och var 54 centimeter lång.

Klocka

4 månader senare...

MIN!!

Kurage

Helt plötsligt kände jag mig som sjutton igen. Ett mörker sänkte sig och det började krypa av ångest i hela kroppen. Från ingenstans svårt att andas och min kropp togs över av någon annan. Jag har hållit henne i styr länge. Kvävt vartenda litet ord från hennes sida och skurit av all form av kommunikation. Men tre dagar av tankar om att "jag inte får" var det enda som krävdes för att hon skulle återfå modet och ta sig rätten att bestämma över mig igen. Vi hade ingen mat hemma som var GI-tillåten och jag hade ingen möjlighet att gå till affären. Det fanns bröd men tanken på att jag skulle ta en macka när jag gick på diet och bestämt att jag inte skulle, inte fick, kändes oöverstiglig. Så jag tog en lång kram från Winston och bestämde att NEJ, hon ska inte få grepp om mig igen. Svettades ett långt tag och käkade sen tre mackor bara för att. Det är inte värt att bli sjuk igen. Inte nu längre. Det finns inget vackert i det. Inte nu när Winston finns och förtjänar en mamma som inte måste utkämpa ett krig för varje tugga som ska sväljas. Jag förtjänar att slippa det. Så jag slutade med GI.

Han kan!

Glädje

Jag hinner egentligen inte skriva. Borde göra massor av annat, plugga in Aristoteles tankar inför redovisning imorgon till exempel, eller skriva lite på examensarbetet. Eller diska, städa, gå och handla, duscha. Ja, det finns att välja på. Men jag måste bara skriva av mig lite om det som hänt det senaste.

Så här följer en uppräkning full av "sen gjorde jag det och så hände det" *sorry*

I helgen var jag och min sweetest BFF i Skövde på en galen shoppingrunda utan ungar som fick stanna hemma med papporna. Det var sköj och sved rejält i plånkan. Jävla underbara Gina.


Jag hittade en vagn på blocket som jag vill ha.
Men vagnar och besvikelse går hand i hand för min del. Hon som säljer den svarade inte i telefon när pappa hade vägarna förbi så jag får väl glömma den.

I måndags började jag kriget mot mina extrakilon och hoppade med full förtroende för att mirakel ska ske på GI. Vi får väl se hur det går med det...

Igår var vi på sjukhuset en runda igen med Winston. Japp, det är jag som är hönsmamman nummer ett. Han kaskadkräktes hela dagen och vi fick rådet att åka in och kolla upp. Efter ett antal timmar på akuten och blodprov senare visade det sig bara vara ett elakt virus som tagit sig in i hans lilla mage. Ingen fara alls och vi fick åka hem. Han verkade inte bry sig om något alls dock. Var på sitt vanliga, nu för tiden, glada humör och höll show för mig och brorsan som ställde upp när D var tvungen att jobba.

Idag var vi i tidningen med födelseannonsen. Resultat: Jag ser skittjock ut och de har stavat fel på Winstons namn. Det blev Winstone. Snyggt.

Och det bästa av allt denna veckan. Lillen lärde sig skratta på riktigt. Värme.

Huh?!

Lillen var skitig och fick sig ett bad. Döm om hans förvåning när morsan köpt hem skum åt honom...

Why God, why??

Faaaan *dunkar huvudet mot handflatan*. Att jag någonsin varit så här smal känns som tusen år, en hel omöjlighet och två miljoner chokladkakor sen. Men då hade jag inte vett att uppskatta att de jeansen jag hade på mig var 29:or. Mina smaljeans som nu ligger längst in i garderoben. Ibland tar jag fram dem, kramar om dem lite ömt och viskar om tider som flytt. Stoppar in dem och rullar iväg och sätter mig i soffan och känner mig svullen. Att vara sambo och få barn har totalt förstört min kropp och jag är så bitter. *Klämmer hårt på magfettet, blundar och önskar bort det, önskar önskar önskar. Öppnar ögonen och konstaterar att nepp, inte den här gången heller.*

Fan ta dig Marabou Daim. Fan ta dig.

Alla bebisar skriker

Alla bebisar skriker, det är ett faktum. Ett faktum som man vet och har diverse åsikter kring hur normalt det är. Och det är lätt att innan man själv har barn vara kaxig och tänka att det är ju bara att låta ungen skrika. När man sen själv får barn och de värsta skriken sätter igång så är man så lagom tuff och 'låt ungen skrika' byts snabbt ut mot 'jag gör vad som helst bara han/hon slutar skrika!!!'. Pratade nyss med min BFF vars lilla kicka antagligen har ont i magen och är inne i en skrikperiod och jag blev förbluffad över hur lika man reagerar på att ens barn skriker och är ledset. Man reagerar med panik och en känsla av hopplöshet och vanmakt som kväver en. Det skär i öronen av det höga ljudet och det bränner i hjärtat av ångest för att inget man gör duger åt en bebis som verkar ha bestämt sig för att skrika. Och värst av allt är känslan av att det aldrig kommer att sluta och att man får skylla sig själv som skaffade barn och nu är man fast med en skrikande unge på halsen för all framtid utan någon som helst rätt att klaga. Men så en dag vänder det. Bebisen blir mindre ledsen och mera glad. Börjar le och jollra, acceptera livet utanför magen och visa intresse för lek. Och skriken blir mindre jobbiga och en dag så är det ok att det är lite skrik för det slutar så fort barnet får som det vill. För mig kom den vändningen när Daniel började vara hemma och jag återupptog studierna. Jag ringde hem och D sa att Winston skrek och verkade allmänt missnöjd och jag kände ett lugn över att D tar hand om honom och vill han visa att han har en dålig dag så gör han det genom att skrika och det är ok. När Marie, supermorsan med tre barn dessutom sa; Det är lugnt, ALLA bebisar skriker, föll allting på plats och jag släppte helt alla tokiga tankar om att det måste vara för att han är så olycklig och för att vi är så dåliga föräldrar som han skriker. Ah, jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att det här med att ha barn det blir bara bättre och bättre för varje dag. Speciellt när man har världens gölligaste som vi har :)

Home stretch och föräldrar på stan

Jag har överlevt första veckan i skolan. Och grabbarna har klarat första veckan hemma galant. Mitt tre månader långa sommarlov känns som bortblåst och de femton år jag nu gått i skolan i sträck börjar att kännas. Det är upploppet nu. Raksträckan mot mål och ja, jag kan verkligen se ljuset i tunneln nu... svagt svagt svagt men nog glimmar friheten där borta. En lärarexamen vid blott 23 års ålder. Jag kan inte säga annat än att jag faktiskt är bra stolt över mig själv, *klappar mig själv på ryggen*. Nu gäller det bara att hålla sig på banan och tungan rätt i mun så att jag och S knåpar ihop ett bra examensarbete, vi ska skriva om dokumentation i förskolan som ett verktyg för att höja vår yrkesstatus... så att vi kan börja utnyttja det och hoppas på att politikerna inser att läraryrket är samhällets viktigaste yrke och att vi borde ha minst 1 mille i årslön.

Åh jag har ju glömt att berätta att förra lördagen hade Winston farmor hos sig och jag och D-love fick unna oss en kväll på stan. Vi gic på bio och såg 'Sommaren med Göran' (som inte var nått att ha) och gick sen till gamla Stures för en shot och var sin stor stark. Det var helt underbart ljuvligt skönt att komma ut bland folk, göra vuxengrejer och hålla lågan vid liv så att säga. Det ska vi göra om, en gång i månaden!

... Nu vaknade Winston och ligger och är alldeles röd i fejjan, frustar och pustar. Nått som trycker på kanske?

Övningskör

En dålig vana som kommer av att gå hemma hela dagen: plötsligt följer man vartenda program på tv och börjar efter bara några dagar tycka att det faktiskt är bra skit på tv. Nyss såg jag ännu ett avsnitt av den, enligt amerikanska mått mätt politiskt korrekta serien 'Sjunde Himlen'. Och började lipa. Vet inte om det är efterdyningar av hormonerna eller att de är så förbannat snusförnuftiga att man inte kan annat än tycka om dem men tårar, det kan de minsann framkalla. Just idag handlade det om att prästen och hans fru precis kommit hem med sina nyfödda tvillingar som bara skriker och skriker. Prästen och hans fru låter alla andra av de fem barnen ta hand om hemmet och även försöka sig på att trösta tvillingarna medan de själva ligger i sängen och ser hur nöjda och lugna ut som helst. De har vart med om skrikande bebis förr och förlitar sig på vetskapen att det går över och ungarna växer upp från skrikande bebisar till hyperkristna ungdomar som hjälper till att vyssja sina syskon genom att sjunga sånger om Jesus, men det är en annan historia... Min poäng är i alla fall att vad vackert det verkar vara att ha det där lugnet kring sina barn som jag antar att man får när man har ett par stycken. Så jag kommer att hoppa på Dannys train of thought och skaffa oss fyra, bara för att få känna att jag kan detta och är den supermorsa jag vill vara som inte får panik för lite skrik. Stackars Winston som får stå ut med att jag övar mig på honom men practise makes perfect som man säger.

Hur som helst... Winston fick, när han föddes, en liten grön groda med ett hjärta på som han haft i vagnen och som vi alla älskat djupt. Hans lilla favvogroda. Och den har givetvis blivit borttappad. Eller knyckt. Jag berättade detta tragiska för D och fick en utskällning för att jag slarvat bort den, är så vårdslös och allt vad de var. Och jag blev jätteledsen. Men älskling, jag förlåter dig, du var väl utom dig av sorg och saknad efter grodan. Här får du en sång av Beyoncé, så du vet vad du betyder för mig. Cheesy but true!

(Och ja... B är helt sjukt snygg och go, jag vet älskling, men nu var det inte hennes röv du skulle koncentrera dig på! Så spela den igen, gör om gör rätt och lyssna på texten. Love ya!)

Winston by night

Bebisljud är bland det ljuvligaste som finns. Detta lyssnar vi på hela nätterna, vår snarkande lille älskling <3

It's a girl!

Min allra bästaste bestis fick en liten kicka som ska få namnet Agnes. Söt!

IDAG FÖDER MIN BFF BARN!!!

Och gud jag är så jävla nervös och glad för hennes skull!

*SUCK* Jag vill också bo i hus och ha en miljon pengar att inreda för. Jävla skit. Klicka här och avundas med mig!

Kolla även in denna roliga sida: WORDLE. Denna fina gjorde jag,

tänkte att man kunde köpa en snygg svart ram och skriva ut till en fin tavla! Inte så dyrt och väldigt personligt! Det ska jag ta mig för när pengarna ramlat in.

Nepp, den sitter där den sitter

Det var inte vår lägenhet. Tänker inte dissa den så här i ett öppet forum, med tanke på att man aldrig vet vem som läser men jag kan ju i alla fall säga att vi ALDRIG, inte ens om den så kostade en tusenlapp i månaden, skulle kunna tänka oss att bo där. Allt var bara fel med den lägenheten. Vi letar vidare!

Tills dess att vi hittar något så får jag väl acceptera att vi bor här och börja se över våra möjligheter att få det bra här. Vi ska måla klart hallen och om några veckor kommer de och ska tapetsera om i vårt kök. Vi har en klädkammare på ca 7 kvadrat och den har vi bestämt ska få bli en liten vrå åt Winston och alla hans grejer, kläder och leksaker. Lite hyllor och förvaringslösningar från IKEA, en mysig matta, fina lampor, en spegel ,ett litet skrivbord och några kuddar. Bort med dörren och dit med ett fint draperi så är det good to go!Det återstår ju såklart att se när jag ska hinna påbörja detta projekt men tills dess ska jag fundera lite på ett motiv att måla på ena väggen... Nått sånt här kanske?;

Favvisar

Jag lever för mina män.

2

Idag har vi förresten haft Winston hos oss i två månader och liten blir bara större och större. Se så liten han var i min famn, bara nån vecka gammal;

Och se nu, kort från idag på min lille randige och prickige tokbebis.