Elvira är den mest klåfingriga nyfikna av ungar. Det där jädra larmet som vi tvunget ska meckla på henne varje natt har blivit ett föremål hett utsatt för granskning av hennes små händer. Nu för tiden tjuter larmet i snitt tre gånger per natt. I halvsömnen märker hon att något sitter på henne, så hon pillar och drar och vänder på larmet som då tjuter. Hon vrider och vänder sig, vill sova på sidan, på gränsen till på mage, vilket resulterar i att larmet lossnar/tappar kontakt. Och tjuter. Vaknar hon på natten är larmet det första hon ger sig på, hon drar loss det och stoppar det i munnen eller hyster iväg det. Och då tjuter det. Varje gång får jag hjärtat i halsgropen av det fruktansvärda alarmerande ljudet. Även om jag direkt märker att hon är vaken så är det svårt att somna om efter att ha hört ljudet som är till för att tala om att vårt barn inte andas. När hon dessutom lyckas fippla in larmet under täcken hinner man bli tämligen klarvaken innan man hittar och får tyst på oljudet.
Vi diskuterar nu för tiden ofta kring hur vi ska göra med larmet, hur länge hon ska ha det. Vi diskuterar, funderar, känner efter. Men kommer alltid fram till att ingen av oss vill ha larmet på henne men vi vågar inte ta bort det. Vi vågar inte för det känns som att utmana ödet. Vi är livrädda för att den natten vi tar bort larmet, då kanske det händer, det som larmet ska informera oss om; andningsstopp. Detta hemska, fruktade, fruktansvärda. Det känns som om det skulle hända bara för att. Det vore ju så typiskt. Så typiskt oss, slavar under Murphys lag; "Om det finns två eller fler sätt att göra något, och ett av dessa sätt leder till en katastrof, så kommer någon att göra det på det sättet". Eller kort och modernt uttryckt; Lagen om alltings jävlighet.
 |
| Spännande tycker Elvira! |
Jag vet iaf två av mina bloggkamrater som använder Respisence Ditto, hur gör/tänker ni? Någon annan som använder/använt bärbart larm till sin kotte och som vill dela med sig av erfarenhet? Hur länge använde ni det, hade ni samma problem med nyfikna små händer? Lösning i så fall? Hur vågade ni ta bort det?
/Tacksam för ett gott råd
6 kommentarer:
Vi vill också sluta, men vågar inte. Som tur är har Charlie ännu inte upptäckt att han är larmad ;-).
Vi fortsätter ett tag till. Blir alldeles svettig vid tanken på att sluta, men någon gång måste man ju. Jag antar att det bara är att bestämma sig och göra det (lättare sagt än gjort).
Oron kommer så klart alltid finnas där, den fanns där innan och den är större än någonsin nu när man vet. Jag har alltid kollat Stella (hon har aldrig varit larmad) och förväntar mig alltid att hitta henne livlös och hon blir ju fem år nu.
Kram!!
Jag skrev en kommentar till dig i ett tidigare inlägg, det var jag som hade ett barn som föddes i vecka 25.
När dom föds så tidigt har man larm på dom då dom kan behöva påminnas om att andas då dom gärna glömmer bort det.
Min dotter hade larm i 3 månader innan det togs bort på doktorns inrådan.
Hade jag fått bestämma hade vi åkt hem med larmet men läkare sa till oss att det oftast gör mer ont än bra.
Så kom då dagen när larmet skulle bort och den första natten var fruktansvärd, jag låg halvnaken med en hand på hennes bröst.
Och som jag skrev i förra inlägget tycker jag fortfarande att det är jobbigt, och jag kan fortfarande vakna med ångest.
Även om oron finns kvar så lättar den lite lite varje dag och när ångesten är som värst tröstar jag mig med kalla fakta och statistik.
För statistiken säger tyvärr att psd i störst utsträckning drabbar pojkar under höst/vinter månaderna och de första 4 livsmånaderna.Flickor är av okänd anledning av segare virke.
Och för mig som flickmamma är det lite lite lugnande.
Ni ska inte göra något som inte känns bra för er såklart, men någon gång måste man ta steget ta ett djupt andetag sträcka på sig och säga "det här fixar vi".
När ni känner att ni kommer till den punkten så vill jag ändå nästan lova er att även om
det inte blir lätt så blir det lättare.
Självklart ska det stå halvvaken och inte halvnaken!
Sorry.
vi har ju både respirense ditto och ett babysense som vi har i sängen. På natten behöver inte Elsie har något larm på sig efterosm vi har ett fast.
Jag förstår er för falsklarm är fruktansvärda och någon gång ska man ju plocka av dem. Det är ett stort steg att ta och skulle ni ångra er kan man ju alltid sätta dit det igen. Kram
Vi fick med oss ett bärbart larm till Nora när vi åkte hem från Neo. Det kändes jättebra till en början men när larmet började larma varje natt efter två veckors tid så började vi bli oroliga. Kommer det ett bakslag nu?
Det slutade med att jag inte kunde sova på nättera och Johan jobbade natt så fick ingen hjälp av honom då. Jag låg och tittade på Nora när hon sov och hon andades helt normalt och larmet började tjuta högljutt. Varför? Oron växte och växte för varje gång. Pratade med Neo och de förstod inte varför det larmade när hon andades trots att sladden och allt var precis i sin ordning.
Efter mycket grubblande och donande så fick vi en ny sladd. Nu slutade larmet tjuta på nätterna men inte kunde jag slappna av ändå. Jag var ju livrädd att det skulle börja larma igen och att det skulle vara för att Nora inte andades. Men jag blev mindre o mindre människa och det slutade med att både johan och neopersonal blev oroliga för mig för jag var som en total zombie. Vi diskuterade hur vi skulle göra me larmet och tillslut bestämde vi att vi skulle ta bort det. Vilken ångest! Jag vaknade flera gånger varje natt för att känna och putta lite på Nora så verkligen andades. Men jag kunde inte slappna av så satte på larmet igen men det började fellarma snart igen för nu drog Nora bort sladden. Jag slutade sova på nätterna igen av rädsla så jag och johan kom fram till att ändå ta bort larmet. Det tog tid men tillslut gick det bättre och johan fick semester så jag fick lite avlastning på nätterna. Ångesten fanns dock kvar och det gjorde den ända fram till Nora visade så tydligt att hon bestämt sig för att detta livet ville hon leva och var så envis med allting man kunde vara. På något sätt sa hon nu är det bra mamma sluta vara nervös och orolig och då började jag slappna av.
Med Nikki hade vi aldrig något larm pga alla fellarm med Nora. Men jag var och puttade på henne otaliga gånger när hon var liten. Fortfarande går jag in och puttar lite på henne om jag vaknar på natten. Hon sover så otäckt den lilla madammen.
Hoppas ni får rätsida med larmet på det sättet ni kommer göra. Flickor är starkare än pojkar varför vet jag inte men det var det de sa till mig innan jag fått Nora. De sa att hoppas du får en tjej för de är mycket starkare individer än killar. Att det är därför det föds mer killar än tjejer.
Lycka till och hoppas ni kommer fram till den lösningen som passar er bäst!
Tack så mycket för att ni delat med er!! Det är skönt att få höra lite om hur andra gjort/gör och tänker. Det verkar inte finnas något annat sätt än att ta tjuren (i detta fallet ångesten) vid hornen och liksom köra.
Vi har pratat lite nu om att nästa gång larmets batteri tar slut, då köper vi inget nytt utan då plockar vi bort larmet. Förra gången batteriet tog slut så var det två riktigt jobbiga nätter utan och sen när batteriet kom hem så blev det ändå liggande och vi körde sammanlagt en vecka utan larm. Så vi klarade det ju då!
Det ska bli bitterljuvt att slippa larmet, dels skönt för Viran att slippa störa sig på det och meckandet att få på det, dels skönt att slippa alla falsklarm som, Zenita beskriver bra ångesten man får av falsklarm. Men ändå känns larmet som en trygghet som känns svår att leva utan. Jag hoppas att vi någon gång landar i att även sömn känns tryggt och skönt dock. Att en viss oro alltid kommer att finnas, det har vi redan räknat in och börjar sakta men säkert lära oss leva med.
Nu har vi en plan! Tack och tusen kramar!
Skicka en kommentar