Under isen ligger himlen

Idag var vi på kyrkogården. Det var längesedan sist. I hiskliga minusgrader och ett antal timmar back varje dygn är det svårt att hinna med. Och svårt att orka med. Lusten och behovet att åka till graven har varierat kraftigt under den ohyggligt långa tid som älskade Winston varit där, död, och inte hemma, levande. Det har varit perioder då jag nästan tvångsmässigt åkt dit varannan dag, känt att jag fått energi av att åka dit, ett desperat försök att fylla behovet att vara fysiskt nära. Det har varit perioder då vi varit där varje fredag, rutin, vardag. Och perioder då jag knappt hunnit tänka tanken på att åka dit utan att känna mig dränerad på energi. Just nu är jag inne i den sista av just beskrivna perioder. Jag orkar inte åka dit. Orkar inte kliva genom snön, borsta av allt, stå där och känna tårar bli till is på kinderna. Jag orkar inte stå där och sakna honom. Längta efter honom, stå på knä i kylan och önska honom till tillbaka till oss och livet. Jag orkar inte, just nu har jag ingen kraft för mer än överlevnad och att stå och om och om igen läsa sitt barns namn på en gravsten - det är varje gång en död i sig.

Men jag har lagt ned att ha dåligt samvete för det, för att det inte alltid brinner ett ljus vid hans grav, för att vi just nu har en situation där kyrkogården får ta mindre plats. Winston tar inte, får inte mindre plats för det. Här hemma brinner det alltid ett ljus för honom. Han finns i mitt hjärta, alltid, där brinner det tusen ljus bara för honom. Mina tankar är alltid hos honom. Hans frånvaro är ständigt närvarande.

Idag var vi där i alla fall. Jag kände att vi behövde se över stenen. Trots brist på tid, trots brist på plusgrader. Han ligger i ett område i vår stad, på en höjd, där snön tycks vara extra motståndskraftig. Våren är långt borta där. Allt är stelfruset. Och det ligger ett lager is, precis under hans sten. Där jag vet att han ligger. Där det var ett hål som vi sänkte ned urnan med askan från honom i. Där, under isen finns den. En bit av min himmel.

Trots att jag lagt ned dåligt samvete för allt som rör kyrkogården så kan jag inte hjälpa det. Gråten som alltid kommer när vi går därifrån. Vi vill stanna längre, men vi fryser och längtar hem till värmen. Jag får alltid ont i hjärtat som går sönder av sorg och just dåligt samvete för att han ligger kvar där. Kvar på det hemskt kalla, mörka, ensamma, sorgsna, stelfrusna stället. Och vi åker hem till värmen. Jag vet ju att han inte lider, att han inte ligger där under marken och fryser, men det är inte alltid lätt. Det är snarare alltid svårt att gå från kyrkogården, vända hans sten ryggen med orden 'Hejdå Winston, vi älskar dig, ses en annan dag'. Det är svårt att göra det och inte känna att vi lämnar honom där. Jag hatar att lämna honom där. Han, min älskade unge, min himmel. Under isen. 

Älskad, saknad.