En stunds flykt

Jag sitter på sängen. Elvira ligger i min famn. Ny ovana är att hon vill somna med vällingflaska i mun, en sista slurk. Vi ger med oss, i gengäld sover hon hela nätter utan mat nu. Så vi sitter uppkrupna i vår stora säng. Vår familjesäng. Det en mörkt i rummet med undantag för ett rött, varmt sken från en spöka-lampa från IKEA. Hon äter och suckar lite nöjt. Jag vaggar henne mjukt. Tunga ögonlock. Rytmiskt öppnar och stänger hon sin hand, känner på min. Jag njuter av hennes närhet, värme och tyngd i min famn. Trygg. Det är nästan perfekt. Nästan, nästan... Så jag drömmer mig bort till en perfekt värld utan döden.

En liten pojke kommer in i rummet. Min pojke. Han är 19 månader. Så stor nu. Redig för sin ålder, det har han alltid varit. Mörkt hår i stora mjuka lockar. Långt för vi har aldrig klippt honom. Han har på sig en pyjamas med Mumin på. Barfota tassar han in. Han har med sig sin tuttis, snuttis och sin Kanin. Stora ögon. Lena, runda kinder. Han har lärt sig säga några ord. Mamma, pappa, Elvira, godnatt, sova, säng. På sitt språk berättar han att pappa ska natta honom nu. Oo-va bappa. Ska pappa natta dig nu? Mm, ängen. I sängen ja. Godnatt älskling! Natt natt! Vira. Oo-va? Mm.. Elvira ska också sova. Mam-mam? Ja, mamma ska natta Elvira. Nu får du gå till pappa. Mm. Han klappar sin lillasyster godnatt. Så fina tillsammans. Våra två barn. Med dem är jag hel. Komplett. Perfekt. Precis när jag ska smeka hans hår, ge honom en kram och godnattpuss så tar min fantasi slut. Winston börjar sakta lösas upp. Jag kan inte få tag på honom, kan inte röra vid honom. Han är så nära men för långt bort. Jag vill kunna tänka mig, kunna fantisera om hur Winston skulle varit nu, hur det hade känts att hålla om honom, på riktigt. Men det går inte. Något så overkligt som döden är för verklig. Även om jag har svårt att förstå att han är borta så är han ju just det, så långt borta att till och med drömmen om en faktiskt fysisk närvaro blivit så abstrakt att inte ens min fantasi räcker till för en enda kram till.

Elvira snarkar till i min famn. Stunden för fantasi och drömmar tar slut. Det är mörkt i rummet med undantag för en spöka-lampa från IKEA. Rött sken. Där Winston precis stod är nu samma gamla hål. Samma tomhet som jag borde blivit van vid men som är så svår att acceptera. Jag kramar om Elvira, smeker hennes hår. Ger henne en godnattpuss. Hon är så fin. Den del av min verklighet som är verkligt vacker. Jag lägger ned henne i mitten av vår stora säng. På samma ihopvikta filt som agerade madrass åt Winston. Den är hennes nu. Lägger mig en stund bredvid. Lyssnar på tunga små andetag från en. Hon är perfekt. Hon gör mig glad och gör min tillvaro ljus, jag har tur som fått henne. Men mörkret finns ändå alltid. Förlusten finns alltid. Det som gör att jag lever med en fot i imperfekt. Alltid i skuggan av oavslutad dåtid. Och i och med att jag får uppleva underbara Elvira så inser jag ännu mer vad jag missar med underbara Winston. Där jag ligger tänker jag lite mer på hur det hade varit om det varit de två som låg och drog djupa andetag bredvid mig. Och att jag inte vet, aldrig kommer få veta eller uppleva gör mig inkomplett. Verkligen, verkligt halv.komplett. Verkligen verkligt halv. För det skulle varit de två nu.

***

Från att ha varit en ganska okej månad har det nu blivit sämre igen. Jag jagas just nu av minnesbilder. Hela tiden, så fort jag får en sekund över är de där. Bland de hemskaste en förälder kan bära. Från sjukhuset. En liten fot som stack ut från en grön filt. Jag fattade direkt att han var död. Mitt skrik ekar i huvudet. Alltid. Jag skriker fortfarande. Minnet från sista gången jag såg honom. I en liten vit kista. Han hade på sig sin muminpyjamas. Sen skruvade vi på ett lock.

Jag saknar Winston så mycket. Jag ser hans frånvaro överallt. I allt. Det är en saknad, en tomhet som är så svår och så stor att något så litet som ord inte räcker till. Att förlora ett barn är så ohyggligt mycket värre än jag trodde. Innan jag själv kastades in i det kunde jag inte ens i min värsta mardröm föreställa mig det.