*sigh*

Det är sommar ute. 26 grader varmt och folk grillar till höger och vänster. Solen skiner som om det aldrig varit vinter i landet och naturen står i full blom. Jag borde vara glad men det är jag inte. Fråga mig inte varför, för jag vet inte. Jag är bara inte glad - and I can't shake this feeling.

Avstämning

(Tillägg till föregående gnällinlägg om vår nuvarande bostad: Dessutom är det ju alldeles för trångt här och därför ingen idé att ens försöka trivas, om ett år kommer vi ju att vara tvugna att flytta ändå för att bebis ska få plats. När vi flyttade hit sa vi att det skulle vara sista stoppet innan ett hus men då hade vi ju inte räknat med att jag skulle bli på tjocken en månad senare. Vi behöver en trea nu, minst.)

Resten som följer är ett bebisinlägg.

Idag har jag vart på mvc igen för mag-mätning och sånt. Idag fick jag en snäll tant som jag tycker mycket om, det blir dock inte hon nästa gång. Det är bara tre gånger kvar nu så nu blir det lite skitsamma att det inte blir en och samma. (Förutsatt att jag inte går över tiden vilket jag absolut inte vill!) Vi mätte magen i alla fall och den här gången var jag tillbaka på strax över medelkurvan. SF-måttet var 32 och för 20 dagar sen var det 31. Så olika mäter de och jag har med andra ord gått och oroat mig i onödan för att min mage är stor. Det är den inte! Helt normal så vi kan ju lägga ner alla diskussioner om min enooooorma mage nu och bara acceptera att den inte är större än vad den bör vara. Alltså helt normal. Så här ser man ut i åttonde månaden. BM tyckte att bebis kändes normalstor. Bebisens hjärtljud låg på 170 när jag legat på rygg och tvingat dess stackars lilla hjärta att panikpumpa ut syre och sen, efter en stund på sidan, 148 slag/min. "Typiskt tjejpuls." Bebin ligger fortfarande med huvudet neråt men är väldigt rörlig. Mitt blodtryck var bra, sockret bra och järnvärdet hade gått upp från 112 till 128! Kanonbra! Vi pratade lite om förlossningen och nästa gång jag kommer dit ska vi skriva ett förlossningsbrev. Då känns det nära. Jag längtar så efter att få träffa karatekid nu. Innan jag gick hem gick jag in på ica och köpte lunch och små mini-nappar.

Jag vill flytta. Hatar hatar hatar att bo här. Vår lägenhet har en ok planlösning, en stor balkong och egen ingång. Den ligger i ett hyfsat lugnt område utan mycket liv på kvällar och helger. Ändå vantrivs jag så fruktansvärt och det känns inte bra. Bara hatar att bo här. Jag hatar området. Jag hatar att vi inte har någon gräsmatta och att hyran för detta jävla stället är löjligt hög. Jag vill helt enkelt inte bo här, jag känner mig inte hemma och vill flytta. Men vart??

●●●●●●●●●●Några timmar senare●●●●●●●●●●

Och som ett brev på posten så har min älskling idag hört från sin kusin som bor i ett underbart privatshus i stan att en trea ska bli ledig. Vi fick numret till hyresvärden och ska ringa honom imorn för en visning. Till huset finns iaf en gräsmatta och jag har en sån vilja att kunna ligga ute på gräsmattan och njuta av sommaren med min bebis. Mys! *Förhoppningar som sköt i höjden*.

V 33

Kniven på strupen. Om sju veckor är det D-day. SJU VECKOR! Om vi har tur/otur bara fem veckor. Tur om det nu skulle vara så att vi faktiskt tar tag i allt och fixar och otur om vi inte gör det. Som det ser ut nu så lutar det lite åt det senare. När pengarna kom så köpte jag iaf lite bodys och en kofta till så att bebito ska slippa vara naken men faan vi har verkligen inte mycket. Det finns en miljon 'vänta-barn'-forum och där finns det listor, listor och åter listor på allt som man kan tänkas behöva ha inför ett barns ankomst. Superlyckliga förväntansfulla mammor som förkunnar vad de köpt och samlat på sig sen de var i vecka 20. Som jag hade tänkt. Nu, 13 veckor senare har vi fortfarande så gott som inget. Inte ens en vagn. Jag känner mig faktiskt lite besviken för det känns som om mycket av förberedelserna sitter i allt man köper till barnet. *nyper mig själv och skäms för mitt materialistiska tänk*. Jag kan inte hjälpa det men det känns som om barnet liksom inte fått ta någon plats och då blir det svårt att acceptera att det ska komma. Jag vet inte, jag känner mig bara så oförberedd. På allt. Blivande pappor tänker ju inte likadant har jag förstått så någon varesig hjälp eller förståelse kan jag inte ens förvänta mig från D. Detta är ett kvinno-bekymmer tydligen, att jag inte fått bädda i vagnen och gjort i ordning mitt hem åt vår unge. Jag känner mig bara så stressad och då blir jag ledsen.


En av alla listor på sånt vi borde ha:

ÅKA VAGN:
Vagn
Täcke
Kudde
Filt
Plastad frotté
Bäddset
Vagnleksak/mobil
Reflex
Skötväska
Myggnät
Regnskydd

ÅKA BIL:
Bilbarnstol
Solskydd

SOVA GOTT:
Spjälsäng
Spjälskydd
Bitskydd till spjälsäng
Madrass
Bäddmadrass
Täcke
Kudde
Dra-på-Lakan
Plastad frotté
Påslakanset till spjälsäng
Extra påslakanset
Musikmobil
Vagga
Tillbehör till vagga
Gosedjur

SKÖTA OM:
Skötbord
Tvättlappar/våtservetter
Blöjor
Blöjhink
Påsar till blöjhink
Barnpuder
Byrå till barnkläder
Barnkläder (detta har vi liiiite men långt ifrån tillräckligt)

ÄTA:
Nappflaska
Amningskopp
Amningskudde
Borste till nappflaska
Amningsnapp
Ställning till nappflaskor

BADA:
Badbalja
Insats till badbalja
Babyolja
Badrock med luva
Frottélappar
Nagelsax
Mjuk borste

MINI-APOTEK:
Febertermometer
Panodil, stolpiller för spädbarn
Kräm mot "blöjskav" (inytiol)
Idominsalva
Näsfrida
Babytops
Solskyddskräm

ÖVRIGT:
Bärsjal (fixat!)
Babysitter
Snuttefilt
Nappar
Babygym
Tandborste
Tandkräm
Babywatch

MAMMAKÖP:
Amningsbh
Nattbindor
Värmeinlägg till Bhn
Amningskupor/inlägg

DÄRAV STRESSEN!!! Visst, jag fattar att mycket kan man fixa efteråt men jag inser mina begränsningar, jag är inte Wonderwoman och kommer inte alls att ha någon ork efter förlossningen. Då vill jag ju bara vara hemma med vår lilla familj och gosa utan att behöva springa runt på stan efter en badbalja. Usch, jag har panik.

Men vi då??

Två veckor passerade och vi fick ingen inbjudan till föräldragruppen. Jag ringde lite halvsur till Barnmorskorna för att fråga om det blir nått av det eller inte. Fick beskedet om att vi skulle varit med i gruppen som gick mellan den 9 och 19 april. Vafan, det är ju skitlänge sen!!! Och tanten skyllde på posten, trots att hon sa sist jag var där att vi antagligen hamnat i nån skarv. Så nu får vi gå med en grupp som startar 13 maj istället. Det är väl ok antar jag men jag kan ändå inte riktigt skaka av mig känslan av att vi liksom blivit bortprioriterade på mvc. Nu får vi ju dessutom gå med sånna som ska ha bebis ett tag efter oss och vi missar hela den där "skaffa en kompis med barn född i samma månad"-grejen. Nu skrattar väl ni som känner mig för ni vet att jag har aldrig lust att vara trevlig mot folk och skaffa mig vänner - men faan, jag vill i alla fall få möjligheten! Dessutom kommer det reta mig att alla tror ju att jag är lika kort gången som de och så sitter jag där med vääääärlden största mage igen... *säkert tvillingar osv, ni vet* :(

Usch så vi längtar efter bebisen nu i alla fall, det ska bli så sjukt mysigt att få gosa på det lilla livet. Vår lille Ziggy (världens coolaste namn som nu är ganska spikat) eller lilla söta Lily.

Walk man, walk!

Jag älskar min nya mobil, den är fräsch, cool och hipp!

♥Celebration♥

Jag och Dannylove firar två år tillsammans!! Vi tänkte baka tårta men orkade inte skita ner i köket så vi köpte en oansenligt stor bit budapestbakelse att dela på...


Att kärlek kan vara så fint... ♥♥♥

A change of routine

Varför händer detta aldrig i verkligheten när jag är i närheten?!

The fab life of a pregnant lady

Alla ni som retar er på gnällkärringar på smällen och som tycker att:

a) Det är självförvållat
b) Det är enbart vackert att vara gravid
c) Du har ingen rätt att gnälla för det finns de som aldrig får uppleva det
d) Om man klagar så kan man inte älska sitt kommande barn

Ni kan avstå från att läsa resterande text för ni kommer antagligen endast störa er. Och om ni ändå läser och gör det så håll bara käft om det.

Here goes, en jävla massa klag utan inbördes ordning: Jag är så less på att vara gravid nu. Så sjukt jävla less. Först mådde jag illa konstant i tre långa månader. Drogs med svamp i 20 jävla veckor och mina bröst har läckt mjölk sen nyårsdagen. Jag är trött på att inte få sova en hel natt för att jag måste upp och kissa en miljon gånger. Detta om jag ens somnar för barnet sparkar som en liten galning när jag ligger ner. Mina händer svullnar av värmen och jag kan inte ha mina armband längre. Mina fötter är svullna bollar efter en dag i skor. Ungen har hittills tryckt på lungorna så jag inte fått ordentligt med luft, tills idag då den borrade ner sig ordentligt på min blåsa och gjorde den platt och omöjligt för mig att sitta på ett bekvämt sätt. Jag är konstant sugen på godis, helst choklad. Hungrig jämt eller lider av dagar då aptiten är som bortblåst. Jag har gått upp i vikt, ser ut som en fet ko, och kan inte ha några av mina vanliga kläder, är istället förpassad till kläder som jag för 7 månader sen hade klassat som tält. Jag är så förbannat less på att inte kunna ta mig upp från soffan själv och jag hatar att jag inte kan gå fortare än 1 km/h. Jag har fan halsbränna jämt och ett sjukt sug efter öl. Men det får jag inte dricka. Magen väger ett ton och jag orkar inte röra mig. Jag kan inte sminka mig utan att det gör ont i armarna om jag har dem i huvudhöjd i mer än två sekunder. Man får gaser i magen av att vara gravid. Det känns som om barnet ska gräva sig ut genom magväggen och ibland sparkar han/hon så hårt att jag får lust att grina. Trötthet orsakad av järnbrist som inte går att sova bort och hård mage av järntabletter. Lågt blodtryck så det känns som jag ska svimma jämt och jag har inte känt mig pigg på flera månader. Jag saknar att ligga på mage och att ligga på rygg får mig att svimma tack vare att bebin ligger på kroppspulsådern. Om jag ligger på sidan går det bra en stund sen tar det mig en enorm kraftansträngning att vända till andra sidan. Som om detta inte vore nog så håller min navel på att vändas ut och in och ser för tillfället ut som ett analhål. Jag har inte sett mitt kön på 13 veckor och för att inte gro igen helt gick jag lös med en sax i blindo och gissa det snygga resultatet. Och det är nio veckor kvar. Fy faan!

Jag älskar barnet i magen och ser fram emot att träffa det lilla livet på utsidan men just nu så hatar jag att vara på smällen. Jag är bara så trött och har ALDRIG varit så här obekväm i hela mitt liv. Två månader kan helt enkelt inte gå fort nog.

Namnpanik

På tapeten nu här hemma är i potentiella namn, 65 dagar kvar att bestämma oss på. Är det en flicka i magen så är vi ganska överens om vad hon ska heta men är det en pojke så sitter vi lite i skiten. Idag hörde jag dock ett väldigt fint namn men jag tycker att det är ett flicknamn medan D envisas med att det är ett pojknamn:

Willow

Jag tänker på Willow från Buffy och vampyrerna (tjej) och D tänker på Willow (kille) från nån George Lucas-film från 88. Vem har rätt? Är Willow en tjej eller en kille? Enligt SCB finns det 7 kvinnor med Willow som tilltalsnamn och 3 män med Willow som tilltalsnamn.

Annars gillar jag ju Samson, Charlie och Vide som dissas rått av Danny. Cooper är fint och är mammas flicknamn dessutom. Men D säger nej. Cruise har vi haft på tapeten men jag vet inte jag... känns lite krystat. Vilme är ganska fint och ovanligt. Mio är också fint fast rätt så vanligt. Ah shit så svårt! Sen måste det ju gå ihop med Green dessutom... Och så mellannamn på det. Vi kommer garanterat att få en pojke och han kommer att bli kallad för Bebisen minst de första tre månaderna av sitt liv. Vi har ju inte för vana att ta tag i nått i övrigt så namn på barn lär ju inte vara ett undantag.

Och tack faster Tina för de fina tvättlapparna från IKEA - we like!

Plockar poäng

Jag tänkte diska men upptäckte att vi har ju inget varmvatten! Så jag ringde till kommunen och klagade. Vattenläcka fick jag höra. Sen ringde jag AB Bostäder och sa att vi vill minsann ha kakel i vårt kök även om vi inte får nya tapeter. Tanten där sa att vi får nytt kakel, nya tapeter, ommålat och nya bänkskivor för den nätta summan av 273 kronor. Ja tack! Stärkt av mina telefonframgångar så ringde jag socialkontoret för att fixa med faderskapsintyget innan bebito kommer så att det är klart. Hon skulle ringa tillbaka. Sen ringde jag till mitt försäkringsbolag för att kolla vad vår hemförsäkring täcker, om jag ska skaffa gravidförsäkring och vad den täcker samt livförsäkringar för mig och D och barnförsäkring. Kollade lite på försäkringskassans hemsida också om föräldrapenning och ska skicka in moderskapsintyget imorn. Sen bäddade jag sängen och började läsa en bok inför tentan. Så vuxen idag. Har bara glömt att äta.

Hmrpf...

Men guuud, din mage är ju enorm, ska du ha snart eller? Va, åtta nio veckor kvar, herreguuuud är du säker på att det bara är en? Är det inte tvillingar?! Då måste det i alla fall vara en stor pojke där inne.

En minljontusensjuhundranittio gånger har jag hört det nu. Ta reda på fakta, så här ser man ut när man är HÖGGRAVID, när man har ett barn på 1,5 KILO i magen. Nej min mage är inte stor, den är helt normal, alldeless lagom. Det är bara en, jag hade nog berättat om det var tvillingar, tro mig. Bara för att man är gravid så är man inte offentlig, min kropp är fortfarande min och om du inte ska säga att min mage är fin så säg inget alls. Jag håller ju tyst om mina åsikter kring din mage.

Baby-bump

Jag och magen i fina röda klänningen från H&M. V.30.

Inte bra

Nu är jag tillbaka från mvc. Det kändes inte alls bra idag. Förra gången fick jag veta att min ordinarie barnmorska, Susanne, har slitit av sin hälsena och kommer inte komma tillbaka under tiden vi går på mvc. Den gången fick jag nån tant och denna gången en helt annan. Den förra var helt ok men denna damen, uh. Jag har då aldrig känt mig så liten och klappad på huvudet. För det första gav hon mig dåligt samvete för att jag inte äter järntabletter, som helt förstör magen, men det ville hon inte lyssna på och fick mig att tro att jag skadat mitt barn som lider av att jag har järnbrist. Järntabletterfrågan hade jag redan diskuterat med den förra barnmorskan jag träffade så det retade mig lite och fick mig att känna mig ganska trängd. Det fortsatte med att vi skulle mäta magen och lyssna på bebins hjärta... Mitt SF-mått hamnade på 31-32 och jag hamnade helt plötsligt på övre kurvan. Jag, som redan är orolig över en stor bebis, började svettas men då säger hon att det beror på hur man mäter och att alla mäter olika. Men mät likadant då för guds jävla skull så att vi stackars blivande föräldrar slipper oroa oss! Sen skulle hon minsann ha upp mig på vågen och jag tvärvägrade, vilket hon också ifrågasatte och ville ha en förklaring till. Jo det är nog inte en så bra idé att tvinga gravida f.d anorektiker upp på en våg. Läs min journal! När jag frågade om inte vi kunde byta bm så att vi kunde få en och samma fick jag till svar att det antagligen blir svårt. Angående föräldrautbildningen som vi inte ens fått en inbjudan till undrade hon varför vi inte börjat gå på. Suck. Jag blir så trött. Det är tråkigt bara att de inte prioriterar förstagångs föräldrar och ser till att vi får en och samma bm. Hoppas Danny kan följa med nästa gång, jag är alldeless för svag för att stå upp för mig själv i sånna situationer.

Bebisen verkar må bra i alla fall, den ligger med huvudet nedåt och är ruckbar. Hjärtljuden låg på 136 slag/min.

Svanholmarna,killarna som brukar vara vår live-underhållning på midsommar, underbart! Tentacles as big as anacondas, took Norm...

Ovärt

Hans-Patriks laddare har brunnit upp. Det suger för det är verkligen inte värt att köpa en ny laddare med tanke på att Hans-Patrik själv är döende på sista versen. En fot i graven. Och bilen gick inte igenom besiktningen. Det suger för den är antagligen inte värd det som det kostar att laga den. Och om jag ändå ska klaga på saker som suger, vi borde måla om för det ser för jävligt ut men det är inte värt det. Åuähhhsch jag känner mig så opepp.

V 30!

Sjunde månaden. Det känns som en milstolpe - nu är det bara 10 veckor kvar, helst 8 om jag får bestämma. Sen är det dags. Hur skrämmande och underbart som helst. Idag vart vi en sväng igen på Babyprofsen och kollade på vår vagn - vi pratade även med dem lite och egentligen så är det ingen panik än, det tar dem en vecka ungefär att få hem en sån vi ska ha. Vi kollade även på en säng - jag har varit så kluven över hur vi ska göra... Jag är för samsovning och menar att det egentligen är onödigt och onaturligt att lägga ett litet barn i en egen säng och att den korta stund som barnen är små och behöver närhet så är vår säng familjesängen där alla familjemedlemmar är välkomna. Läs mer om Attetchment Parenting som jag och D tror ganska starkt på. Anledningen till att vi köper en spjälsäng, om vi gör det, är i så fall för att jag har ett behov av att boa och fixa i ordning inför ankomsten. Också antagligen därför det är så välstädat hemma hos oss nu. Och fönstrena blev bra. Jag hade lagt upp kort om jag orkat.

För övrigt är det vår ute nu och 14 plus i skuggan. Det finns hopp om livet alltså. Btw så var vi hos pappa igår och käkade tacos, de hade vänner över och en kvinna som alltid tycker sig kunna gissa rätt angående kön på bebisar i magen förutspådde att jag, till hundra procent, väntade en flicka. Mamma tror pojke och Danny likaså dock. Min magkänsla säger flicka. Spännande spännande att se vad det blir! Åh så jag längtar till juni!!!

Contracters

Det står en man i vårt kök som går loss med kofot och för världens jävla liv. De byter fönster i hela lägeheten och D tvingar mig att vara hemma för han är övertygad om att annars kommer hantverkarna att sno tv-spel, cd-skivor, repa tvn, hoppa sönder soffan och käka upp all vår mat.

Skitjobbigt. Dessutom är hantverkaren tämligen otrevlig, sa knappt hej, han tror väl att jag är nån utlänning som inte kan svenska och som bara går hemma hela dagarna och är på tjocken. Fast jag tycker att man faktiskt ska vara trevlig mot dem också. Han kanske är trött på sitt jobb...

Jag trodde att jag skulle klara mig. Fyra dagar gick från att Danny insjuknat. Men. Efter att ha mått mycket knepigt hela fredagen kom allt upp och jag satt och hulkte över toan med tårarna sprutandes. Fy faan kan jag bara säga. Natten blev hemsk, jag kallsvettades och vaknade flera gånger av magont. I morse vaknade jag klockan sju och var hungrig utan dess like, gick upp och käkade frukost och gick och la mig igen. Som vanligt. Sen har jag mått ok. Jag hoppas att det får räcka för den här gången och att jag slipper mer elände med onda magvirus.

Pengarna kom. Och gick.

Vardagsrummet fick ett litet vårlyft. Här en före-bild:

Och så blev det efter med nya gardiner och kuddar:

Även sovrummet fick ett lyft när vi bestämde oss för att möblera om. Ni som vet minns ju att sängen tidigare stod framför fönstret.

Där i hörnet ska sen kottens säng stå, om det nu blir så att vi köper någon.

Inte nog med inredning så vart jag en sväng och köpte bebikläder dessutom, allt för att undvika att VISA-kortet skulle bränna hål i fickan på mig.

Dessutom köpte jag kläder till mig själv. Och strumpor till Danny. Och nytt stort diskställ. Ahh ljuva 25:e...

:S

Jag har en enorm fobi för maginfluensa. Pratar knappt ens med folk i telefon om de säger att de har det. Om någon i skolan säger att nån de stått inom 200 m avstånd till nån som har/haft det så kan jag utan vidare öppet undvika den personen hela dagen. Så inatt var det jag som sov på soffan och Daniel fick ingen godnattpuss. Han är sjuk och jag har panik. PANIK! Ser små äckliga horder av bakterier som vill mig illa överallt. Fan, fan, faaaaaan!

Just nu är jag världens sämsta flickvän som inte ens kan hålla honom i handen när han är ledsen för magont. Men maginfluensa är bara så jävla vidrigt. Än så länge känner jag inget dock. *tar i trä*

Daniel min Daniel

Ibland slår det mig. Hur kär jag är i Daniel. Att jag träffade honom den där gången på Stadt för snart två år sen är det bästa som hänt mig i hela livet. Han är min låga, den som får mig att orka med allt. Han är min stöttepelare i jobbiga situationer och jag är hans. Vi har aldrig tråkigt tillsammans och han är den roligaste jag vet. Jag älskar honom för att han har en så positiv syn på livet och det är få saker som kan tynga honom, det lyfter mig. Jag älskar honom för att han blir arg om jag blir orättvist behandlad och jag älskar honom för att han kan gråta till Extreme Home Makeover. Han är bäst för med honom är jag alltid mig själv. Jag älskar honom för att han varje dag säger att jag är det sötaste som finns och han ser alltid till att jag vet hur mycket han älskar mig. Jag älskar honom för att han blir glad när jag spelar tv-spel och jag älskar att han tycker om att köra runt mig i bilen. Jag älskar honom för att han tycker att jag borde äta mer pizza, han tycker att några kilon till inte skulle skada och för att han kallar mig för sin prinsessa. Jag älskar att han säger att han blev kär i mig vid första ögonkastet och att det var för att jag har så fint hår och vackert leende. Jag älskar att han alltid är glad och han skrattar jämt. Jag älskar honom för han har så vackra ögon och för att han har så fina lockar och är så sexigt hjulbent. Jag älskar hans skägg. Jag älskar honom för att han har mindre fötter än jag men ändå alltid säger att mina fötter är så små och söta. Jag älskar Daniel för att han tar hand om mig och alltid tycker att jag förtjänar det bästa och jag älskar honom för att han är svartsjuk på Hugh Jackman. Jag älskar honom för att han tycker så mycket om djur trots att jag inte alls gör det och jag älskar honom för att han fyller 30 i år och vet vad livet handlar om. Jag älskar honom för att han vill gifta sig med mig och konstant friar på fyllan. Jag älskar att han vill bo i hus. Jag älskar att han alltid posar när han ska vara med på kort. Jag älskar att han kan spela gitarr. Jag älskar att han alltid är glad för sina vänners skull. Jag älskar honom för att han alltid vill gosa på kvällen och säger att det är för att han är så kär i mig, trots att jag är trött och putter bort honom. Jag älskar honom för att han står ut med mig. Jag älskar att han alltid pratar så vuxet med min pappa och jag älskar att han tar så bra hand om sin familj. Jag älskar att han alltid säger att han saknar mig och jag älskar att han alltid får mig att längta efter honom. Jag älskar att han skrattar åt mina skämt och att han aldrig är sur längre stunder. Jag älskar att han gillar romantiska komedier. Jag älskar att jag kan lita på honom och jag älskar honom för att han vill vara min. Jag älskar honom för att han vill ha en godnattpuss varje natt innan vi somnar, för att han håller mig i handen på stan och för att han alltid säger puss innan vi lägger på telefon. Jag älskar Daniel för att jag väntar vårt barn och för att han gosar och snuttar med magen jämt. Jag älskar honom för att han vill vara pappaledig så att jag får plugga färdigt och jag älskar honom för att han längtar efter vårt barn. Jag älskar att han stoppar om mig och natten om jag ska sova före honom och jag älskar att varje dag är en dag man bör äta godis på enligt honom.

Jag älskar att han är min man och att jag är hans kvinna. Han är mitt allt.

Jag vill ha!!

I svart då. Den finns här: mama living. Mmm very nice och konstigt nog den enda vårjackan för gravida på hela planeten.

Produktivt!

Idag städar jag, jävlar vad jag städar! Jag vaknade klockan halv åtta, gick upp och tog lite frukost sen dess har jag vart igång för faan vad trött jag är på att det ser ut som skit hemma. Man blir så deprimerad! Egentligen är detta inget som jag i vanliga fall stör mig särskilt mycket på men med en graviditet kommer även ett starkt behov av att boa och göra fint omkring sig inför bebins ankomst. Det enda jobbiga med det är att mitt boa-behov inte riktigt går hand i hand med min nya kroppshydda. Magen väger tungt så min rygg att har gått av och karatekid där inne ligger bekvämt på tvären över både lungor och stora kroppspulsådern vilket gör att jag känner mig ständigt andfådd och svimfärdig på grund av syrebrist. Barnet väger nu, i vecka 27, drygt ett kilo och tanken på att den ska komma att väga minst 2,5 kilo till, innan den föds, skrämmer mig.

Men idag är det bara 93 dagar kvar och vi har mycket kvar att fixa. *torkar svetten ur pannan*

Hepp, nu ska jag duscha och sen dra till mvc och mäta magen sen fortsätta städa, ja jävlar vad jag ska städa!

Senare:
Klockan är snart 22 och jag har kollapsat i soffan. Lägenheten är nu vårstädad och på mvc fick jag svaret på varför jag mått så jäkla kass kasst det senaste; Superlågt blodtryck. Och vad gör man åt det? Nada, bara stå ut. Men bm var ganska orolig och tyckte att fortsätter det så måste jag till förlossningen på KSS och kolla upp. Känns ansträngande. För att trösta mig har jag och Sara hängt på stan och jag shoppade lite kläder. Och beställde hem grejer från H&M HOME för 800 spänn - så sjukt coola grejer där, check it out!

För övrigt är allt bra med kido i magen och jag fick lyssna på hjärtljuden igen som låg mellan 150 och 170 slag/min. Sf-måttet ligger nu på 26 cm och det följer kurvan bra vilket betyder att barnet växer som det ska. Mammas lilla älskling...

Tragikomik

Efter att ha råkat börja kolla på veckans 'Den rätte för Rosing' så fastnade jag i det. Och jag kan bara säga OMG!!!!!!!! Det är så hysteriskt jävla tragikomiskt att jag inte vet vart jag ska börja. Det är svårt att veta vilket som är värst, är det: Hennes två patetiska kompisar som agerar rådgivare, hennes klåpare till livs-coach som kommer med råd som tagna ur en fyraårings mun, är det de vidriga killarna som femman har vänt på varenda sten för att hitta? Mest av allt garvade jag när hon pratade med 19:åringen om sin 15:åriga dotter. Jag vred mig av skratt när en kille i programmet sa till Linda att hon är så blåst och tom att han får större utbyte av att prata med en brödbit. När killarna skulle ut och köpa presenter till henne för pengar som de fått av produktionsteamet så fortsatte en av killarna att sova bort bakfyllan och sen drog han och köpte en pizza för presentpengarna - till sig själv! Då jäklar bröt jag ihop!

Hade inte Linda kämpat så för att verka seriös hade jag ärligt trott att hela produktionen är ett jävla skämt. Galet. Missa inte denna milstolpe i svensk flopp-tv-historia för allt i världen!

Mia, min bestis, har varit på rutin-ultraljudet och kollat på sin bebis. Så här fin är den:

Det är så underbart att ha någon som henne i livet och att få vänta barn samtidigt är bara så fantastiskt! Jag längtar så sjukt mycket efter att hon ska flytta hem igen... Gå fortare tiden så att jag har min bestis här igen! Juni ses fram emot med andra ord, bestis och vår bebis! Och så sommar såklart... Uäh, dö vinter dö!

By request

Det har påpekats att magen växt lite så håll till godo med en liten bildserie som jag efter att fått tummen halvt ur röven satt ihop:

Fotnot: NEJ jag är inte alltid så sliten. Bara på lördagar när vi tar kort på babymagen. *host*

Inga 'doers' uppenbarligen

Vi är så dåliga på det här med förberedelserna inför bebin som komma skall. Igår hängde jag hos brorsan och hans tjej i deras lägenhet med EN MILJON babystuff. Visserligen ska deras komma 7 veckor innan vår men ändå, de var ute i tid! Vi har två bodys, två par strumpor och en liten t-shirt. That's it. Jag tänker att kläder och grejer det hinner vi nog köpa. Mest orolig är jag för vagnen. Det är bestämt att vi ska ha en Brio Happy i svart - coolaste åket i stan. Men som det tickar på nu börjar det bli osäkert om vi kommer hinna få hem en med tanke på att det är 12 veckors leverans.

Nu är jag i vecka 26 och detta händer:

Bebisen

I början av denna vecka är fostret 23 veckor gammalt. Den här veckan blir din bebis drygt 23 cm från huvud till stjärt, ca 35 cm från huvud till fot och väger omkring 900 gram. Fötterna mäter ca 5 cm och på huvudet växer hår. Fostret liknar nu verkligen en miniatyrbebis med i stort sätt samma proportioner som ett nyfött barn. Efter att i en månad har haft ögonen slutna så börjar bebisen att öppna dem under denna vecka och börjar blinka. Ögonen är nästan helt färdigutvecklade och barnet har ögonfransar. Bebisen kommer att fortsätta att bilda underhudsfett, även om det vid den här tiden fortfarande är ganske liten och tunn. Vid förlossningen kommer den att ha samlat på sig tillräckligt för att klara den tuffa världen utanför livmodern och för att få det typiska rultiga bebisutseendet. Blodkärl bildas i lungorna för att förbereda dem på ett liv utanför livmodern. Blodcirkulationen är fullt fungerande och navelsträng, moderkaka fortsätter att växa för att kunna försörja det allt större fostret. Moderkakan är nu nästan lika stor som bebisen. Även om det fortfarande är alltför tidigt för din bebis att födas så skulle den nu har c:a 70% chans att överleva om den föds på ett sjukhus med rätt resurser. Chanserna för överlevnad ökar för varje dag.

Mamman

Övre delen av din livmoder är nu c:a 6 cm ovanför din navel, och du kommer fortsätta att växa ungefär 1 cm per vecka. Om du har ätit balanserat och närigsriktig kost har du förmodligen gått upp omkring 7-10 kg fram till nu. Eftersom bebisen ligger högre upp i buken nu så kan det hända att du ibland upplever att det gör ont under revbenen.

Det lata könet

Vad är det med män och deras bristande, för att inte säga oförmåga att dra sitt strå till stacken när det kommer till hushållssysslor. Jag som svor på att faan aldrig tryckas ner av någon man och tvingas in i kvinnofällan för att efter ett tag känna mig bekväm kan snart känna mig besegrad. Och det retar mig. Det retar mig så enormt mycket att jag kommer på mig själv med att vara ett argt honmonster där jag står och diskar efter att jag lagat mat medan min man sitter på sofflocket. Jag är ingen arg feminist på något sätt - jag tycker bara att det ska vara rättvist. Och rättvist är det inte att jag måste laga mat och diska en miljon jävla gånger i veckan och en mans enda lösning på det är: Vi får äta mer pizza så slipper vi både laga mat och diska. Mm, det är ju hälsosamt och man blir ju verkligen pigg, kry, smal och smärt av att äta pizza veckans alla dagar. Nu är jag så arg så att jag kokar. Och det är då inga gravidhormoner här inte, det handlar snarare om den moderna kvinnan i mig som protesterar mot det mönster av subtilt kvinnoförtryck jag håller på att klämmas fast i.

Hjälp mig nu systrar och 'holla back' om era män även de lider av denna oförmåga!

Och när jag ändå är igång, om det nu är någon man som läser detta: Det är INTE svårt eller jobbigt att gå ut med soporna om det uppenbarligen behövs. Det är INTE svårt eller jobbigt att byta sängkläder. Det är INTE svårt eller jobbigt att byta ut en tom toarulle mot en ny och slänga den gamla i soporna. Det är INTE svårt eller jobbigt att när det kommer besök torka av handfatet inne på toa. Inget av detta är särskilt svårt eller jobbigt att göra på EGET INITIATIV! Och nej du ska faan inte ha beröm för att du gör det. Och slutligen, NEJ, inget av det ovanstående är mindre ditt ansvar för att du har en penis och tjänar mer. Det är bara enfaldigt att tro det. Och är du trött efter jobbet så är det antagligen för att du behöver äta mindre pizza , röra på dig mer, stänga av tv-spelet och gå till sängs på en vettig tid!! Eller du kanske blir trött av att det är energikrävande att dra runt på en kuk hela dagarna?!

Sen att det finns brudar som kollat för mycket på Desperate Housewives och tror att vara hemmafru är det nya svarta och njuuuter av att laga mat och sin man, baka bullar och bara vara pigga, piffiga och känner sig allmänt uuuunderbart fria under hemmets ansvar. Gött för er, alla män dyrkar er och vi lata kvinnor som finner disken tråkig avundas er.

How to becom a Stepford wife in 6 months: Bo ihop med en man!