The fab life of a pregnant lady

Alla ni som retar er på gnällkärringar på smällen och som tycker att:

a) Det är självförvållat
b) Det är enbart vackert att vara gravid
c) Du har ingen rätt att gnälla för det finns de som aldrig får uppleva det
d) Om man klagar så kan man inte älska sitt kommande barn

Ni kan avstå från att läsa resterande text för ni kommer antagligen endast störa er. Och om ni ändå läser och gör det så håll bara käft om det.

Here goes, en jävla massa klag utan inbördes ordning: Jag är så less på att vara gravid nu. Så sjukt jävla less. Först mådde jag illa konstant i tre långa månader. Drogs med svamp i 20 jävla veckor och mina bröst har läckt mjölk sen nyårsdagen. Jag är trött på att inte få sova en hel natt för att jag måste upp och kissa en miljon gånger. Detta om jag ens somnar för barnet sparkar som en liten galning när jag ligger ner. Mina händer svullnar av värmen och jag kan inte ha mina armband längre. Mina fötter är svullna bollar efter en dag i skor. Ungen har hittills tryckt på lungorna så jag inte fått ordentligt med luft, tills idag då den borrade ner sig ordentligt på min blåsa och gjorde den platt och omöjligt för mig att sitta på ett bekvämt sätt. Jag är konstant sugen på godis, helst choklad. Hungrig jämt eller lider av dagar då aptiten är som bortblåst. Jag har gått upp i vikt, ser ut som en fet ko, och kan inte ha några av mina vanliga kläder, är istället förpassad till kläder som jag för 7 månader sen hade klassat som tält. Jag är så förbannat less på att inte kunna ta mig upp från soffan själv och jag hatar att jag inte kan gå fortare än 1 km/h. Jag har fan halsbränna jämt och ett sjukt sug efter öl. Men det får jag inte dricka. Magen väger ett ton och jag orkar inte röra mig. Jag kan inte sminka mig utan att det gör ont i armarna om jag har dem i huvudhöjd i mer än två sekunder. Man får gaser i magen av att vara gravid. Det känns som om barnet ska gräva sig ut genom magväggen och ibland sparkar han/hon så hårt att jag får lust att grina. Trötthet orsakad av järnbrist som inte går att sova bort och hård mage av järntabletter. Lågt blodtryck så det känns som jag ska svimma jämt och jag har inte känt mig pigg på flera månader. Jag saknar att ligga på mage och att ligga på rygg får mig att svimma tack vare att bebin ligger på kroppspulsådern. Om jag ligger på sidan går det bra en stund sen tar det mig en enorm kraftansträngning att vända till andra sidan. Som om detta inte vore nog så håller min navel på att vändas ut och in och ser för tillfället ut som ett analhål. Jag har inte sett mitt kön på 13 veckor och för att inte gro igen helt gick jag lös med en sax i blindo och gissa det snygga resultatet. Och det är nio veckor kvar. Fy faan!

Jag älskar barnet i magen och ser fram emot att träffa det lilla livet på utsidan men just nu så hatar jag att vara på smällen. Jag är bara så trött och har ALDRIG varit så här obekväm i hela mitt liv. Två månader kan helt enkelt inte gå fort nog.