Almost famous

Idag var vi med i riktiga tidningen. Jag bjussar på denna. *NLT´s hemsida*

Välkommen till världen

Winston

Jenny Rydberg och Daniel Green, Lidköping, fick den 18 juni en pojke, Winston. Han vägde 3 885 gram och var 54 centimeter lång.

Klocka

4 månader senare...

MIN!!

Kurage

Helt plötsligt kände jag mig som sjutton igen. Ett mörker sänkte sig och det började krypa av ångest i hela kroppen. Från ingenstans svårt att andas och min kropp togs över av någon annan. Jag har hållit henne i styr länge. Kvävt vartenda litet ord från hennes sida och skurit av all form av kommunikation. Men tre dagar av tankar om att "jag inte får" var det enda som krävdes för att hon skulle återfå modet och ta sig rätten att bestämma över mig igen. Vi hade ingen mat hemma som var GI-tillåten och jag hade ingen möjlighet att gå till affären. Det fanns bröd men tanken på att jag skulle ta en macka när jag gick på diet och bestämt att jag inte skulle, inte fick, kändes oöverstiglig. Så jag tog en lång kram från Winston och bestämde att NEJ, hon ska inte få grepp om mig igen. Svettades ett långt tag och käkade sen tre mackor bara för att. Det är inte värt att bli sjuk igen. Inte nu längre. Det finns inget vackert i det. Inte nu när Winston finns och förtjänar en mamma som inte måste utkämpa ett krig för varje tugga som ska sväljas. Jag förtjänar att slippa det. Så jag slutade med GI.

Han kan!

Glädje

Jag hinner egentligen inte skriva. Borde göra massor av annat, plugga in Aristoteles tankar inför redovisning imorgon till exempel, eller skriva lite på examensarbetet. Eller diska, städa, gå och handla, duscha. Ja, det finns att välja på. Men jag måste bara skriva av mig lite om det som hänt det senaste.

Så här följer en uppräkning full av "sen gjorde jag det och så hände det" *sorry*

I helgen var jag och min sweetest BFF i Skövde på en galen shoppingrunda utan ungar som fick stanna hemma med papporna. Det var sköj och sved rejält i plånkan. Jävla underbara Gina.


Jag hittade en vagn på blocket som jag vill ha.
Men vagnar och besvikelse går hand i hand för min del. Hon som säljer den svarade inte i telefon när pappa hade vägarna förbi så jag får väl glömma den.

I måndags började jag kriget mot mina extrakilon och hoppade med full förtroende för att mirakel ska ske på GI. Vi får väl se hur det går med det...

Igår var vi på sjukhuset en runda igen med Winston. Japp, det är jag som är hönsmamman nummer ett. Han kaskadkräktes hela dagen och vi fick rådet att åka in och kolla upp. Efter ett antal timmar på akuten och blodprov senare visade det sig bara vara ett elakt virus som tagit sig in i hans lilla mage. Ingen fara alls och vi fick åka hem. Han verkade inte bry sig om något alls dock. Var på sitt vanliga, nu för tiden, glada humör och höll show för mig och brorsan som ställde upp när D var tvungen att jobba.

Idag var vi i tidningen med födelseannonsen. Resultat: Jag ser skittjock ut och de har stavat fel på Winstons namn. Det blev Winstone. Snyggt.

Och det bästa av allt denna veckan. Lillen lärde sig skratta på riktigt. Värme.

Huh?!

Lillen var skitig och fick sig ett bad. Döm om hans förvåning när morsan köpt hem skum åt honom...

Why God, why??

Faaaan *dunkar huvudet mot handflatan*. Att jag någonsin varit så här smal känns som tusen år, en hel omöjlighet och två miljoner chokladkakor sen. Men då hade jag inte vett att uppskatta att de jeansen jag hade på mig var 29:or. Mina smaljeans som nu ligger längst in i garderoben. Ibland tar jag fram dem, kramar om dem lite ömt och viskar om tider som flytt. Stoppar in dem och rullar iväg och sätter mig i soffan och känner mig svullen. Att vara sambo och få barn har totalt förstört min kropp och jag är så bitter. *Klämmer hårt på magfettet, blundar och önskar bort det, önskar önskar önskar. Öppnar ögonen och konstaterar att nepp, inte den här gången heller.*

Fan ta dig Marabou Daim. Fan ta dig.

Alla bebisar skriker

Alla bebisar skriker, det är ett faktum. Ett faktum som man vet och har diverse åsikter kring hur normalt det är. Och det är lätt att innan man själv har barn vara kaxig och tänka att det är ju bara att låta ungen skrika. När man sen själv får barn och de värsta skriken sätter igång så är man så lagom tuff och 'låt ungen skrika' byts snabbt ut mot 'jag gör vad som helst bara han/hon slutar skrika!!!'. Pratade nyss med min BFF vars lilla kicka antagligen har ont i magen och är inne i en skrikperiod och jag blev förbluffad över hur lika man reagerar på att ens barn skriker och är ledset. Man reagerar med panik och en känsla av hopplöshet och vanmakt som kväver en. Det skär i öronen av det höga ljudet och det bränner i hjärtat av ångest för att inget man gör duger åt en bebis som verkar ha bestämt sig för att skrika. Och värst av allt är känslan av att det aldrig kommer att sluta och att man får skylla sig själv som skaffade barn och nu är man fast med en skrikande unge på halsen för all framtid utan någon som helst rätt att klaga. Men så en dag vänder det. Bebisen blir mindre ledsen och mera glad. Börjar le och jollra, acceptera livet utanför magen och visa intresse för lek. Och skriken blir mindre jobbiga och en dag så är det ok att det är lite skrik för det slutar så fort barnet får som det vill. För mig kom den vändningen när Daniel började vara hemma och jag återupptog studierna. Jag ringde hem och D sa att Winston skrek och verkade allmänt missnöjd och jag kände ett lugn över att D tar hand om honom och vill han visa att han har en dålig dag så gör han det genom att skrika och det är ok. När Marie, supermorsan med tre barn dessutom sa; Det är lugnt, ALLA bebisar skriker, föll allting på plats och jag släppte helt alla tokiga tankar om att det måste vara för att han är så olycklig och för att vi är så dåliga föräldrar som han skriker. Ah, jag vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt mer än att det här med att ha barn det blir bara bättre och bättre för varje dag. Speciellt när man har världens gölligaste som vi har :)

Home stretch och föräldrar på stan

Jag har överlevt första veckan i skolan. Och grabbarna har klarat första veckan hemma galant. Mitt tre månader långa sommarlov känns som bortblåst och de femton år jag nu gått i skolan i sträck börjar att kännas. Det är upploppet nu. Raksträckan mot mål och ja, jag kan verkligen se ljuset i tunneln nu... svagt svagt svagt men nog glimmar friheten där borta. En lärarexamen vid blott 23 års ålder. Jag kan inte säga annat än att jag faktiskt är bra stolt över mig själv, *klappar mig själv på ryggen*. Nu gäller det bara att hålla sig på banan och tungan rätt i mun så att jag och S knåpar ihop ett bra examensarbete, vi ska skriva om dokumentation i förskolan som ett verktyg för att höja vår yrkesstatus... så att vi kan börja utnyttja det och hoppas på att politikerna inser att läraryrket är samhällets viktigaste yrke och att vi borde ha minst 1 mille i årslön.

Åh jag har ju glömt att berätta att förra lördagen hade Winston farmor hos sig och jag och D-love fick unna oss en kväll på stan. Vi gic på bio och såg 'Sommaren med Göran' (som inte var nått att ha) och gick sen till gamla Stures för en shot och var sin stor stark. Det var helt underbart ljuvligt skönt att komma ut bland folk, göra vuxengrejer och hålla lågan vid liv så att säga. Det ska vi göra om, en gång i månaden!

... Nu vaknade Winston och ligger och är alldeles röd i fejjan, frustar och pustar. Nått som trycker på kanske?

Övningskör

En dålig vana som kommer av att gå hemma hela dagen: plötsligt följer man vartenda program på tv och börjar efter bara några dagar tycka att det faktiskt är bra skit på tv. Nyss såg jag ännu ett avsnitt av den, enligt amerikanska mått mätt politiskt korrekta serien 'Sjunde Himlen'. Och började lipa. Vet inte om det är efterdyningar av hormonerna eller att de är så förbannat snusförnuftiga att man inte kan annat än tycka om dem men tårar, det kan de minsann framkalla. Just idag handlade det om att prästen och hans fru precis kommit hem med sina nyfödda tvillingar som bara skriker och skriker. Prästen och hans fru låter alla andra av de fem barnen ta hand om hemmet och även försöka sig på att trösta tvillingarna medan de själva ligger i sängen och ser hur nöjda och lugna ut som helst. De har vart med om skrikande bebis förr och förlitar sig på vetskapen att det går över och ungarna växer upp från skrikande bebisar till hyperkristna ungdomar som hjälper till att vyssja sina syskon genom att sjunga sånger om Jesus, men det är en annan historia... Min poäng är i alla fall att vad vackert det verkar vara att ha det där lugnet kring sina barn som jag antar att man får när man har ett par stycken. Så jag kommer att hoppa på Dannys train of thought och skaffa oss fyra, bara för att få känna att jag kan detta och är den supermorsa jag vill vara som inte får panik för lite skrik. Stackars Winston som får stå ut med att jag övar mig på honom men practise makes perfect som man säger.

Hur som helst... Winston fick, när han föddes, en liten grön groda med ett hjärta på som han haft i vagnen och som vi alla älskat djupt. Hans lilla favvogroda. Och den har givetvis blivit borttappad. Eller knyckt. Jag berättade detta tragiska för D och fick en utskällning för att jag slarvat bort den, är så vårdslös och allt vad de var. Och jag blev jätteledsen. Men älskling, jag förlåter dig, du var väl utom dig av sorg och saknad efter grodan. Här får du en sång av Beyoncé, så du vet vad du betyder för mig. Cheesy but true!

(Och ja... B är helt sjukt snygg och go, jag vet älskling, men nu var det inte hennes röv du skulle koncentrera dig på! Så spela den igen, gör om gör rätt och lyssna på texten. Love ya!)

Winston by night

Bebisljud är bland det ljuvligaste som finns. Detta lyssnar vi på hela nätterna, vår snarkande lille älskling <3

It's a girl!

Min allra bästaste bestis fick en liten kicka som ska få namnet Agnes. Söt!

IDAG FÖDER MIN BFF BARN!!!

Och gud jag är så jävla nervös och glad för hennes skull!

*SUCK* Jag vill också bo i hus och ha en miljon pengar att inreda för. Jävla skit. Klicka här och avundas med mig!

Kolla även in denna roliga sida: WORDLE. Denna fina gjorde jag,

tänkte att man kunde köpa en snygg svart ram och skriva ut till en fin tavla! Inte så dyrt och väldigt personligt! Det ska jag ta mig för när pengarna ramlat in.

Nepp, den sitter där den sitter

Det var inte vår lägenhet. Tänker inte dissa den så här i ett öppet forum, med tanke på att man aldrig vet vem som läser men jag kan ju i alla fall säga att vi ALDRIG, inte ens om den så kostade en tusenlapp i månaden, skulle kunna tänka oss att bo där. Allt var bara fel med den lägenheten. Vi letar vidare!

Tills dess att vi hittar något så får jag väl acceptera att vi bor här och börja se över våra möjligheter att få det bra här. Vi ska måla klart hallen och om några veckor kommer de och ska tapetsera om i vårt kök. Vi har en klädkammare på ca 7 kvadrat och den har vi bestämt ska få bli en liten vrå åt Winston och alla hans grejer, kläder och leksaker. Lite hyllor och förvaringslösningar från IKEA, en mysig matta, fina lampor, en spegel ,ett litet skrivbord och några kuddar. Bort med dörren och dit med ett fint draperi så är det good to go!Det återstår ju såklart att se när jag ska hinna påbörja detta projekt men tills dess ska jag fundera lite på ett motiv att måla på ena väggen... Nått sånt här kanske?;

Favvisar

Jag lever för mina män.

2

Idag har vi förresten haft Winston hos oss i två månader och liten blir bara större och större. Se så liten han var i min famn, bara nån vecka gammal;

Och se nu, kort från idag på min lille randige och prickige tokbebis.

Lossna nu då!

Kontakter lönar sig. Och facebook får jag väl motvilligt säga. Brorsans tjej har fixat så att vi kan kolla på en lägenhet imorn. Det handlar om en fyra på 90 kvadrat i två våningar i ett privathus. Egen ingång, parkering, uteplats. FÖR TYP 5400 SPÄNN!!! Har du någonsin sökt lägenhet i Lidköping så vet du att det är helt sjukt jävla asbilligt för en fyra. Givetvis så lever vi inte i någon drömvärld, inga rosa moln här inte, eller iaf inga som kan hålla vår vikt av realistiskt tänkande. Vi inser att det är ju något fel på den, antagligen är den sliten utan dess like och ful så det står härliga till. Men det kostar ju inget att kolla! Nu håller vi tummarna för att det för en gång skull ska gå som jag vill, att vi för en enda gång ska få något bra (förutom Winston såklart) och att lägenheten är underbar och vår!

Gimme more

Små papperslappar med olika motiv på och metallbitar i olika storlekar. Det är de som styr världen. Folk mördar för dem, säljer sig för dem, startar krig för dem, blir maktgalna över dem, fastnar i kapitalismens och materialismens klor tack vare dem, gifter och skiljer sig på grund av dem. Pengar. Pengar, pengar, pengar. Som Kent så fint la fram det; Brinn pengar brinn, jag vet att du är värd någonting. Du är hoppet i ett IQ-fritt land, du är drömmarna jag drömmer ibland.

Så jag funderade på det där korkade uttrycket att pengar inte gör en lyckligare och kom fram till vilket jävla lass med BS det är. Bergis någon stenrik jävel som kom på det för att han ville ha sina pengar för sig själv. Pengar kan inte köpa lycka, det kan jag gå med på men pengar kan garantera en viss trygghet och den tryggheten kan ge dig tid att tänka på och uppskatta allt annat i livet som enligt samhället ska generera lycka. Familj. Jag har min familj men inga pengar och är väl då ett steg bort från lyckan.

Winston har kommit på en ny grej. Han börjar skrika för något och kan sen inte sluta. Han har antagligen inte så jätteont i magen längre. Vi matar, byter blöja, bär och sjunger. Han bara fortsätter, fortsätter och fortsätter tills han blir helt hes och det ringer i mina öron. När han äntligen slutar när man lyckas distrahera honom med något fortsätter han att jollra på ett väldigt gnälligt sätt och putar med underläppen för att vi ska förstå att det är riktigt synd om honom. Hade han varit med i en tecknad serie för vuxna hade han hetat Stewie Griffin. Sötungen vår.

Bellatrixen

Stora kickan i stolen! Det är helt underbart att hon växer så! När jag och W går dit och hälsar på brukar hon och killen turas om att bajsa, kräkas och skrika sig hesa alá twilight zone och gör de helt omöjligt för oss vuxna att prata. Ah, det ljuva livet som småbarnsförälder!