Syskon

Han fanns innan henne. Nu finns hon men inte han. Han finns på kyrkogården men ändå inte. Vi hälsar på där men han kan inte följa med hem. Han är också ett barn men de kan inte leka. Vi säger att han är med oss men ändå syns han inte. Hon är störst men inte först. Hon är äldst men född efter honom. Hon är lillasyster till en storebror som är mindre och yngre.

Det är svårt att förstå. Och svårt för oss är ännu svårare för Elvira som är den som ska växa upp och ha en storebror hon aldrig har eller kommer att kunna träffa. Således går det ständiga tankar kring hur vi ska förhålla oss till Winston i förhållande till Elvira. När hon låg i magen och strax efter att hon fötts var det väldigt viktigt för mig att kalla henne 'lillasyster'. Nu i efterhand ser jag att det till stor del handlade om min rädsla för att Winston skulle glömmas bort, att han skulle sluta räknas när ett nytt barn skulle komma. Det var viktigt att han räknades som ett av våra två barn. Det är fortfarande viktigt. Men nu har jag funnit ett förhållande till Elvira då hon är en egen individ, oberoende av vilket barn i syskonskaran hon är. Att hon är lillasyster är ingen större grej nu än vad det hade varit om hennes storebror levt.

Och så här tänker och gör vi; Vi pratar om Winston med glädje, varje dag. Ibland gråter vi för att vi saknar honom. Vi gömmer inga tårar eller känslor för Elvira, ofta talar vi om att mamma och pappa är ledsna för att vi saknar storebror och att det är skönt att få en kram när man är ledsen. Vi firar Winstons födelsedag och vi sörjer hans dödsdag. Vi kommer inte att dölja något för Elvira, hon är en del av vår familj och i vår familj saknas en. Vi har kort framme på Winston, dem visar vi för Elvira och berättar att det är storebror, han heter Winston. Nu tittar hon med visst intresse på korten, ett intresse som antagligen kommer att växa i takt med ålder. Hon får följa med till kyrkogården där Winstons grav finns. Vi räknar med att Elvira med tiden kommer att börja ställa frågor om Winston och hon kommer att få svar efter varje fråga. Barn är kunskapsskapare och medkonstruktörer till sin egen kunskap. De frågor de ställer är just det de för stunden undrar över. Vi kommer inte att dränka henne i information om att Winston är död och vad det innebär förrän den dag hon själv frågar om det. Och vi kommer alltid att berätta sanningen utefter vad hon klarar av. Vi kommer inte att säga att han sover, då finns risk att hon blir rädd för att somna. Vi kommer inte heller berätta hur han dog, med samma risk för en rädsla för sömn. I sinom tid kommer hon att kunna förstå och då få veta. Vad döden innebär kommer vi inte heller att omskriva utan berätta det vi vet och det vi tror utifrån de svar hon söker på sina frågor.

Att Winstons liv, hans död, hans frånvaro i vår familj och hans närvaro i våra hjärtan kommer att påverka Elvira, det är oundvikligt och ofrånkomligt. Hans öde är en del av hennes liv. Vår viktigaste uppgift beträffande det hela är att, oavsett vad vi säger eller hur vi gör, se till att Elvira aldrig känner att hon växer upp i skuggan av Winston eller i skuggan av sorgen över storerbror som aldrig blev stor. I en viss mening är hon alltid lillasyster i våra ögon och hur mycket hon vill vara och känna sig som en lillasyster, det får hon bestämma själv.