Kanske. Typ.
Att vi skulle haft två barn nu om Winston fått leva, det är en nödlögn, eller i alla fall en efterkonstruktion. Nej, planen var inte att vi skulle bli gravida 5 månader efter att vårt första barn fötts. Planen var att D skulle vara föräldraledig, jag skulle plugga färdigt. Kanske skulle jag få ett jobb, om inte så skulle D fortsätta jobba och jag skulle vara föräldraledig. Winston skulle bli två år, sen skulle vi fundera på ett syskon. Men så blev det inte. Alltså inte som vi tänkt oss.
Länge, länge kunde jag inte släppa det faktum att Elvira inte skulle funnits om inte Winston dött. Och så fick jag skuldkänslor över att jag kände glädje över att Elvira kom, för var det då som om jag var glad för att Winston dog? Det är jag ju bara ledsen för och önskar mer än något annat att det inte hänt. Men om den önskan skulle slå in så skulle väl Elvira inte finnas. Och så blev jag förvirrad över vad jag egentligen kände och över hur det hänger ihop och vart jag skulle göra av allt jag kände. Och om det jag kände innebar att jag skulle behöva välja mellan barnen i frågan om vem jag ville ha mest. Allt det gjorde att kärleken till henne länge kändes komplicerad, liksom lite sotig. Den var där, men... ja komplicerad.
Sen kom insikten. Jag förstod vad som menas med att allt inte är svart eller vitt. Jag insåg att jag var tvungen att sluta se barnens existens ur en existentiell synvinkel och mer ur ett konkret faktum. Först kom Winston. Sen kom Elvira. För att göra det var jag också tvungen att släppa tankarna kring att det kanske fanns en mening med Winstons död, samt tanken att det kanske inte var meningen att han skulle leva. Att släppa de tankarna innebar en befrielse när jag istället fullt ut kunde omfamna det faktum att Winstons död var helt meningslös. Han skulle leva. Och det gjorde han. Sen dog han. Nu lever Elvira. Båda barnen har fyllt sin mening i mitt liv - de är mina barn, de som kom med och är bärare av lycka och kärlek. . Så jag tänker aldrig på Elvira som den som är istället. Jag säger aldrig att Winston dog men nu har vi Elvira istället. Jag förminskar inte hans död och förlusten genom att beskriva anledningen till hennes existens så. Och detta var vägen till att jag lärde mig känna att jag är och får vara helt förstörd och för alltid olycklig över att Winston inte längre finns i livet. Detta samtidigt som jag är och får vara helt och fullt överlycklig över att Elvira finns. Befriad från men, om och om inte.
2 kommentarer:
Åh vad jag känner igen mig i det du skriver! Tack, tack och tack för alla tankeställare du ger mig!! Det kan aldrig finnas någon mening med att ett barn dör. Ett barns död är alltid fel och fullständigt meningslös.
Jag kämpar varje dag med att få känna glädje som inte tyngs av skuld. Dina ord hjälper mig en bit på vägen.
Tack sötaste du!
Kram
/Malin
Jag har också tänkt så många gånger. Vi har inte fått något ytterligare barn efter Livia, men jag önskar att få det jättemycke. Jag har också funderat på hur jag då ska förhålla mig till drt, för hade Livia levt hade vi antagligen inte skaffat fler barn. Men jag har också bestämt mig för att försöka att se förbi sambandet, Som tur är behöver vi inte välja mellan liv och död och vem som i så fall har mest rätt att leva. Jag har en äldre dotter, många har många gånger försökt få det till att det var tur att det inte hände Ella något. Jag kan inte värdera mina barn på det viset, och jag är så glad att jag inte har det valet!!!
Har du läst boken "Bara ett andetag bort"? Jag läser den nu och känner mig så sårad. Det står massor om att det var meningen att hennes barn skulle dö för att hon senare skulle känna den totala glädjen och kärleken. Dessutom får de ett ytterligare barn, och det ska vara det första barnets återkomsr på något sätt. Om du läst boken, kan inte du skriva om dina upplevelser om boken, hur du upplever boken!!!??
Skicka en kommentar