Förut, i ett annat liv kunde jag hantera stress. Den förmågan har jag förlorat. Nu, i detta livet, får jag ont i magen av stress. Och ont i huvudet. Yrsel och humörsväningar. Och så får jag ångest. Och jag blir ledsen för jag har alltid haft höga krav på mig själv, krav som jag älskat att jag kunnat leva upp till. Utan att behöva anstränga mig har jag varit en högpresterare när det kommit till skolan. Nu är jag en underpresterare. Med ångest för att jag inte når upp. Jag kommer ingenstans. Förut var stress och tidspress en trigger som fick mig att få saker gjorda - den fick mig att nå resultat, oftast bättre resultat! Nu känns stress, tidspress och kravet att få något gjort som ett monster. Ett monster som jagar mig och jag vet att jag inte har något att sätta emot. Så jag står apatisk och erkänner mig besegrad, livrädd för en kamp som slutar med mig i en blodig röra kryddad med ett totalt misslyckande.
Usch vad det går skitdåligt med skolan. Jag har varken tid, ork eller motivation. Det lilla jag skrivit tycker inte min handledare är något att ha. Det är för tunt och för alldagligt språk. Och så tycker han att jag ska läsa böcker som jag inte får tag i. Och han tycker att jag borde göra bättre, göra mer, men jag vet inte hur, för jag är inte bättre än så här nu, kan inte bättre. Jag är inte mer än så här, en spillra av mitt forna jag. En som får kämpa i skolan. Något jag är ovan vid och inte har strategier för. Hur jobbigt som helst, speciellt eftersom att krav är krav - omständigheter tar krav inte hänsyn till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar