Att få och förlora ett barn är som att ha fått den mest välskrivna bok, spännande, fängslande och så älskvärd med ett vackert omslag. Boken börjar bra, det är en så fin historia som kommer att sluta lyckligt. Du börjar läsa och upptäcker att boken endast innehöll ett fåtal sidor, resten var utrivna. Aldrig får du veta resten av historien, aldrig får du veta att det slutade med att de levde lyckliga i alla sina dagar. Att få och förlora ett barn är som att först bo i ett stort vackert hus. Allt du samlat på dig under livet finns i huset. Huset kallas hem. Plötsligt händer något fruktansvärt. En eld utbryter och huset brinner ned. En del går att rädda men allt har en tunn hinna av svart sot över sig.
Att förlora ett barn är som att ha varit frisk hela livet med plötsligt bli kroniskt hjärtsjuk. Man blir svag, kan inte fungera eller leva som vanligt för hjärtat orkar inte slå som det en gång gjorde.
Att ha eller få ett syskon till ett förlorat barn är som att hitta en del av de utrivna sidorna. De tejpas dit tillsammans med tomma sidor som man själv får fylla i. Tejpen syns och märks alltid, det är en lagad bok. Men boken har fått en fortsättning med förhoppningen om ett någorlunda lyckligt slut, ett slut man själv får skriva dit. Att livet fortsätter efter att ens barn dött är som att slita för och sen få ett nytt hus. Det ligger inte på samma ställe och ser inte likadant ut. Det är annorlunda, bra och dåligt. Det som kunde räddas från det gamla, det har man med sig. Man blandar dem med de nya grejerna, snart smälter allt ihop men den tunna svarta hinnan av sot finns kvar. Minnet från det gamla huset finns alltid kvar. Saknaden finns alltid kvar. Men så småningom lär man sig att kalla det nya huset för hem och snart känns det hemtrevligt.
Att få och ha ett levande syskon till ett förlorat barn är som att få hjärtmedicin. Sjukdommen finns kvar, man blir aldrig densamma, aldrig frisk, att det gör ont får man leva med. Men medicinen gör det lite lättare för hjärtat att fortsätta slå.
7 kommentarer:
Du vet! Jag önskar att du inte behövde veta, att ingen behövde veta. Men det gör vi och du beskriver det så bra! Så bra så att även andra kan förstå.
Kram!
Verkligen fint skrivet! Och det stämmer verkligen! Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver! Hoppas att jag också så småningom får den där hjärtmedicinen!!! Jag har ju i och för sig mig fantastiska stora tjej Ella, utan henne vet jag inte hur som skulle orka! Kram
Så vackert skrivet om något så fruktansvärt kan bara vara skrivet med en enorm kärlek! Jag kanske aldrig kan förstå hur det är att förlora ett barn men genom dina ord får jag en glimt och är så tacksam över det jag har. Styrkekram från en som brukar läsa din blogg!
Metaforer är ibland ett bra sätt att beskriva det på. "En del går att rädda men allt har en tunn hinna av svart sot över sig." Visst är det så. När jag satt på ett seminarium på universitetet idag så ställde seminarieledaren frågan: Vad gör det med en människa att förlora ett barn? De flest i gruppen visste att jag mist ett för tidigt fött barn strax efter födseln men seminarieledaren visste inte det. Jag försöker samla tankarna. Sortera. Hur ska jag sammanfatta det? Varför har jag inte förberett mig på den här frågan? Går det att svara generellt? Är jag så påverkad av det som jag tror, att världen och jag aldrig blir den samma? Eller är jag inte det? Jag tänker och tänker och får hjärtklappning. Det går flera sekunder tystnad och sedan går vi vidare. Önskar jag hade svarat.
Jätte bra skrivet!
Det är så bra skrivet att det blev en länk från min blogg.
Kram
Så bra beskrivet! Känner igen mig både i det du skriver om att förlora ett barn och hur det känns att få ett syskon.
Skicka en kommentar