Ännu en sak som slår en när man har barn, en helt ny nivå av oro! Han andades konstigt och vi ringde till sjukvårdsupplysningen som tyckte att vi skulle åka direkt till KSS och träffa en läkare. Sagt och gjort så for vi iväg i bilen med lille Winston och vi höll lätt 150 över Billingen, jag med en hand på mitt barn för att se så han andades och en hand på Danny-love som höll på att bryta ihop i fram. Jag hade ångest som inte var av denna värld för att något skulle vara fel på vår lille W. Vi sprang in med honom på akuten, fick ett rum och han blev undersökt av sjuksköterskor och läkare som kom fram tilll... Att det inte är något som helst fel på honom! Men för att vara på den säkra sidan och visa att de tog vår oro på allvar så fick vi stanna över nattten och Winston fick stick i handen som de tog prover ur, och sladdar på bröstkorgen och en grej runt foten som mätte puls, andning och syresättning. Så låg han där i sin lilla balja hela natten och såg så sjuk ut. På morgonen kom personalen in och sa att vi har en kärnfrisk liten pojke och *smack* där satt jag och D i facket för överbeskyddande förstagångsföräldrar! Hans oregelbundna andning var normal och ljudet han har för sig som låter som om han kippar efter luft beror på att hans luftrör är så små och trånga och hans magmun är lite slapp så han har antagligen halsbränna. Och vi som hade panik. Ehehe... Men personalen lugnade oss med att det var ett gott teckenatt vi for in, att det tyder på att vi är bra föräldrar som är måna om vår pojke och att det alltid är bättre att åka in en gång för mycket. Better safe then sorry alltså. Kl 12 åkte vi hem. Det bästa av allt med äventyret, förutom att Winston är frisk, var att jag och D fick ligga i samma pyttlilla säng och W var uppkopplad till maskiner så jag behövde inte vara orolig för att han skulle sluta andas utan att vi skulle märka det. Så även om jag och D var oroliga föräldrar inatt så var vi även bara Jenni och bara Daniel igen som fick ligga tätt tätt tätt och bara kramas.
