Rättelse

De senaste inläggen har varit onödigt mycket klag och lip. Så jag skrapade upp mig själv och tänkte klargöra lite eventuella oklarheter... Om inte annat så för att förhindra dålig karma.

Here goes:

Jag älskar egentligen att vara gravid. Det är en obeskrivlig lycka att vara i ett så välsignat tillstånd som det faktiskt är. Varje gång min lilla bebis sparkar i magen slår mitt hjärta dubbelslag för det är ett tecken på att barnet finns där och mår bra. Det är tufft att gå upp i vikt, speciellt med ätstörningen i bagaget, men det lilla livet i min mage är värt vartenda kilo och varenda sekund av obehag. För den gör jag allt. Även om jag inte alltid känner mig nöjd med min kropp så är jag omåttligt stolt över den nu. Och jag längtar. Jag längtar så fruktansvärt mycket efter att få träffa det lilla barnet, hålla det i min famn, känna dess andetag och se in i dess ögon. Klura ut om bebisen är lik mig eller Daniel och få kalla oss för mamma och pappa, en familj. Detta har jag längtat efter hela livet och nu med 41 dagar kvar så kan jag knappt bärga mig. Men det gör jag, jag kan till och med egentligen tänka mig att gå två veckor över tiden om det innebär att min bebi mår bra när den väl kommer. Vår älskade lilla unge. Och de dagar när det är som värst och jag är som tröttast och har som mest ont ska jag från och med nu alltid påminna mig själv om att all smärta och trötthet i världen lätt är värt ett barn oavsett om man bär det själv eller inte.